Quantity:

 
STÅHLS BLÅ
"Schlachtplatte"

  • Mattias Ståhl - Vibraphone
  • Joakim Milder - Saxophones
  • Filip Augustsson- Bass
  • Tomas Strønen- Drums

    Special guest:

  • Håkon Kornstad - Saxophone

     

    • 01.Harads
    • 02.Glockenspielen
    • 03.Der Grüne Punkt
    • 04.Knivsöder
    • 05.Estradören
    • 06.Muffathalle
    • 07.Det Var Inte Jag Det Var Hasse Larsson
    • 08.Revelj
    • 09.Schlachtplatte
    • 10.Från Bussen
    • 11.Det Ska Kännas i Magen
    • 12.Tyst

      All compositions by Ståhl
      except # 2 & 11 by Ståhl,
      Milder, Augustsson and
      Strønen; # 5 & 12 by Ståhl,
      Milder and Strønen;
      # 8 by Milder and Strønen.
      Recorded at SAMI, Stockholm Nov 26-27, 2003 and April 14, 2004 by Göran Stegborn
      Mixed by Göran Stegborn
      Mastered by Lino Larsson
      Produced by Ståhls Blå
      Executive producer Jonas Kullhammar
      Graphic design by Mattis Cederberg

  
  • Vibrafonisten Mathias Ståhl har en djävulsk
    känsla för sitt instrument. Sällan har jag hört
    ett sådant fantasifullt och lagom experimenterande
    vibrafonspel. Instrumentet är ju som
    gjort för klyschor. Istället för cocktail spännande,
    ibland distorterat, andra gånger plockande
    pianoklanger, alltid öppet, dynamiskt,
    distinkt och snortajt. Nu är jag väl inte så där
    jätteinlyssnad på vibrajazz förutom MJQ och
    därifrån till Ståhls Blå är det mil. Resten av
    kvartetten består av våra vänner Joakim Milder
    på saxar, Philip Augustsson på bas och
    slagverkaren Thomas Strønen. På några låtar
    hoppar även Håkon Kornstad in, och då jävlar.
    Särskilt på Knivsöderdå de två fläskiga tenorerna
    galet steker sig i på fantastiskt primalt
    sätt. Samtidigt så oerhört vältajmat och
    stickande exakt trots tillfälliga orgier i toner,
    spräck och stök. Det är så vackert.
    Dock, inget skulle vara speciellt originellt
    om det inte vore för Strønen som är helt grym.
    Polyrytmiskt och fantasifullt leder han in
    gruppen i ett farligt sväng, fullt med finesser,
    driv och kraft. Skrot och klockor varvas med
    hjärnsväng. Ett oerhört tänkande spel som
    låter så genomarbetat och arrangerat men
    säkert inte är det. Enormt imponerande någonstans
    mellan total galenskap och väldig skärpa.
    Ståhls låtar är i vissa fall lika mycket rytm
    som melodi. Eller kanske snarare en tonvikt
    på frasering. Ett slags riffande som sällan
    letar sig in i jazzmusiken, det gör det hela
    lättsmält utan att för den skull kännas det
    minsta banalt. Istället lätt blusigt och förstås
    som med alla skivor ifrån Moserobie ibland
    kraftiga slirningar mot traditionell neobop
    och tidig frijazz á la femtiotal utan att för den
    skull vara pastischer.Visst, ibland kanske
    låtarna i sig inte är så väldigt intressanta, men
    med en sådan här grupp är det sekundärt.
    Här finns så mycket annat att lyssna på än
    vackra fraser och melodier. Intensitet, kraft
    och dess motpoler lugn och luft. Det skall
    kännas i magenoch Tystdrar också åt ett än
    friare håll som i alla fall jag är mer förtjust i
    än det vanliga tokröjet. Jag imponeras enormt
    av Strønen som denna gång gör en intressant
    skiva så enormt mycket mer levande och säkert
    bättre än vad den skulle vara med någon mer
    mänsklig bakom trumsetet.

    Fredrik Eriksson/ Groove

  • Mer ny, tacksamt oblyg svensk jazz.
    Uppkäftig i attityden och så snyggt, "ojazzigt" paketerad att man inte behöver skämmas för att ha skivan framme.
    Vibrafonisten Mattias Ståhl leder och kring sig har han briljante saxofonisten Joakim Milder och en ytterst följsam rytmsektion.
    Själv röjer han undan alla fördomar om vibrafonen som ett mesigt plinke-plonk-instrument; det här är intelligent och sexig friformjazz som river i högtalarmembranen.
    Med nervig, knappt tyglad energi, massor av överraskningar och, faktiskt, melodier som biter sig fast.

    Lennart Persson/Expressen

  • Med en repertoar med kryptiska namn typ Det Ska Kännas I Magen, Kniv Söder och Det Var Inte Jag Det Var Hasse Larsson , presenterar sig vibrafonisten Mattias Ståhls blåa gäng. Joakim Milder spelar saxofoner, Filip Augustsson är basspelare och norrmannen Thomas Strönen är trumslagare. En annan norrman, saxofonisten Håkon Kornstad hörs i fyra nummer. Mattias spelsätt har inte haft någon motsvarighet inom den svenska jazzen tidigare. Han har starkt bidragit till att vidga den inhemska jazzens uttrycksmedel oavsett om han spelat vibrafon eller marimba. Det finns en övertygande intigritet och målmedvetenhet i hans spel. Han visar att vibrafonen inte enbart är ett instrument för swingmusik. Här utnyttjas instrumentets alla klangmöjligheter. Solistiskt är Mattias av högsta internationella klass.

    Medspelarna håller samma höga standard. Filip Augustssons spel inger högsta respekt sedan år tillbaka utan att han behöver forcera i rörelserna över greppbrädan. Samspelet med den för mig nya bekantskapen trumslagaren Thomas Strönen fungerar väl. Trumspelet är inspirerande och förstärker gruppens lekfulla sinnelag. Joakim Milder är en personlighet av rang. Något överraskande läggs hans ofta tillbakalutade timida spel åt sidan till förmån för kraftiga utbrott. I Harads röjer och spräcker han till ordentligt. Sällskap får Joakim av Håkon Kronstad i fyra nummer. I Knivsöder kastar de sig in i fria snillrika roande dialoger som får Strönen att kliva in i den impulsiva yran . Stångas gör de mot det mer taktfasta beatet i Muffathalle.
    Skivans epilog, Slut, är ett tema av bortdöende karaktär där Joakims tenorsax vrider och glider fram med små enkla effektfulla accenter från trummorna. Sammantaget en skiva som sätter behagliga avtryck. Visst krävs det att lyssnaren är mottaglig för nya intryck men spelad vid rätt tillfälle får man hög avkastning.

    GÖRAN OLSON

www.stahlsbla.com