Quantity:


 
SONIC MECHATRONIK ARKESTRA - "Mechatronycon"
  • Mattis Cederberg: Amplified Bass Trombone, Flugabone, Melodica, Clavia MicroModular
  • Jonas Kullhammar: Amplified Tenor Sax, Soprano Sax, Bass Sax
  • Per "Ruskträsk" Johansson: Amplified Alto Sax, Baritone Sax
  • Mathias Landæus: Fender Rhodes, Korg MS-20, Yamaha Sampler
  • Torbjörn Zetterberg: Fender Bass, Acoustic Bass
  • Anders Hedlund: Drums
  • Ola Bothzén: Percussion


All compositions by Mattis
except #4, 6 & 9 by SMA and #3 By Eddie Harris

Recorded live in session, Aug 14-16, 2002
by Pawel Lucki
Mixed and Produced by Mattis
Executive Producer: Jonas Kullhammar
Mastered by Jörgen Kahl
Coverart by Hans Lindahl
Graphic Design by Mattis

 


  • Mange av bandene i ny skandinavisk jazz de siste årene har røtter i et akustisk 60-tall, den elektrifiserte delen av jazz og funk på 60,- og 70-tallet har ikke gitt like stor gjenklang i dagens skandinaviske jazzrevolusjon. Selv om noen av elementene fra den elektriske jazzens begynnelse har overlevd, har det stort sett vært spedd ut med mer moderne klubbrytmer som i Wibutee, Bugge Wesseltofts New Conception of Jazz og Nils Petter Molværs Khmer gjennom inkludering av DJen som sentral rytmemaker.

    Det er også de akustiske artistene som dominerer på den svenske jazzlabelen Moserobie. Men når unntaket først har kommet, er det gjennom et band som har samlet kremen av selskapets musikere. Våren 2002 samlet Mattis Cederberg, basstrombonist og inhouse grafisk designer på Moserobie, seks mann på Stockholmsklubben Fasching i bandet Queso Negro All Stars (Svart Ost All Stars). Under Cederbergs oppsyn ble Jonas Kullhammars og Per "Ruskträsk" Johanssons sopran,- alt,- tenor,- baryton og bassaksofoner plugget til forsterkere, Mathias Landæus byttet ut pianoet med Fender Rhodes, Korg MS-20 og en sampler, og Torbjörn Zetterberg erstattet sin kontrabass med en elektrisk bass. Perkusjonist Ola Bothzén og trommeslager Anders Hedlund var de eneste som fikk beholde sitt akustiske utgangspunkt. Cederberg tok også fram sin melodica, en clavia micromodular og et flugabone (trombone med munnstykke fra fløyte), og senere på året endte disse syv i et studio og skiftet navn til Sonic Mechatronik Arkestra (SMA).
    Som man kan se av line-up'en er det altså ingen DJ med her. Landæus trakterer riktignok en sampler og bidrar med lyder som uløselig knytter soundet til vår samtid, men ellers kan Mechatronycon ses på som en hyllest til den åpne elektriske jazzen rundt overgangen fra 60,- til 70-tallet. Elementer fra Miles Davis elektriske periode som startet med In A Silent Way (1969) og fikk ekstreme utslag i Get Up With It (1974), er åpenbart tilstede. Tilstede er også ånden til Eddie Harris, hvis låt Carry On Brother fra 1970 er tolket på denne plata.
    Det korte åpningskuttet Feeding Frenzy setter umiddelbart standarden for dette albumet. En kort låt, men med et voldsomt suggererende groove med en uhyre funky og dyp blåserrekke bebuder det som skal komme. Third Eye tar ikke opp tråden umiddelbart, men duver i et tilbakelent og groovy landskap der de syntetiske lydene fra saksofonene og Cederbergs dype og skurrende basstrombone står for melodien.

    I Carry On Brother kommer konseptet fullkomment til sin rett. Den starter med et introduksjonstema typisk for jazz før låta fortsetter med en gyngende groovy rytme der Landæus dropper små rare lyder inn i bildet. Men det er egentlig blåserne som gjør denne låta. En etter en tar Cederberg, Kullhammar og "Ruskträsk" kommandoen og avløser hverandre med ekstremt fete melodilinjer etterhvert som intensiteten øker. Effekten av de elektronisk manipulerte blåserne og basstrombonen, som kommer spesielt til sin rett på Carry On Brother, legger til en dimensjon som skiller SMA fra andre band.

    Strukturmessig er låtene på Mechatronycon relativt konvensjonelle i en jazzfunk og groove kontekst. Men eksperimenteringen med det elektriske soundet er tatt veldig langt ut og er veldig konsekvent gjennom hele plata.
    Samtidig florerer referansene. På Mechatronycon 1, 2 og 3 lurer de roligere improvisasjonene til Miles, på Siempre Queso Negro (Svart Ost For Alltid) lurer Soft Machine i kulissene og på Feeding Frenzy pt. 1 og 2 forenes Art Ensemble of Chicago og Sun Ra med Herbie Hancock Headhunters. I Mi Casa, Su Queso (Mitt Hus, Din Ost) improviserer Kullhammar som Stanley Turrentine i en Bacharach-melodi, og Oh My God, It's Full of Stars er ren easy listening. Sonic Mechatronik Arkestra er like eklektiske som Quentin Tarantino og det fungerer som bare det.

    Mechatronycon er på mange måter en fullkommen plate. Den er ingen stor lyttermessig utfordring, men den er full av lekre detaljer og er samtidig søkende, upretensiøs og lekende.
    I tillegg har Cederberg introdusert basstrombonen som et habilt instrument som i denne konteksten låter usannsynlig fett. Ved siden av det gromme soundet i blåserrekka greier Sonic Mechatronik Arkestra på denne skiva å lage flere av de feteste og mest groovy låtene undertegnede har hørt på lang, lang tid. Bandet har inntatt, bearbeidet og spyttet ut en stor mengde musikk i denne prosessen, og til tross for referanser i mange retninger har bandet greid å skape et klart og særpreget sound. Det i seg selv fortjener en liten applaus. Isolert sett er Mechatronycon en av de mest spennende skivene fra 2003.

    Carl Kristian Johansen/ Groove.no

  • Inte för att han har mycket konkurrens på instrumentet, men Mattis Cederberg är landets mest anlitade bastrombonist. Som spelat med alla från Hector Bingerts Latinoband och Monica Zetterlund till The Ark och Daddy Boastin. Den här Sun Ra-influerade konstellationen är uppbyggd på honom, med backning från bland andra saxofonisterna Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson och pianisten Mathias Landaeus. Den lustfyllda musiken växte fram under en rad stockholmska kvällar på Fasching och den kombinerar freeformflipp och musikaliska skumheter med stadigt rullande, högst suggestiva rytmer. Den är inte svår, snarare ovanligt tillgänglig; en särdeles fräck inkörsport till dagens särdeles fräcka svenska jazzscen.
    Och Fantomen-tecknaren Hans Lindahl har gjort omslaget. Bara det.

    Lennart Persson/Expressen


  • Som låtval är det en musikalisk katapultstol rakt ut i rymden. När Sonic Mechatronic Arkestra gör en version av Eddie Harris ”Carry On Brother” från 1970 är det en tribut som tar den svenska funkjazzen till kosmiska höjder. Vi hamnar i den flummigaste delen av funkhimlen där saliga Eddie Harris, Sun Ra, Cannonball Adderley och Miles Davis minns sina tidiga, elektriska 70-tal.

    Samtidigt nere på jorden, under namnet Sonic Mechatronic Arkestra, fortsätter sju svenska jazzmusiker att hålla en elektrisk mässa till minnet av sina gamla hjältar. Men nu med sina egna, fullkomligt briljanta låtar. Det är så bra att man gråter.

    Det viktigaste fröet till den här musiken såddes redan 1966 när den legendariske Eddie Harris gjorde sin saxofon elektrisk med hjälp av en liten inbyggd Varitone-mikrofon och tog både sitt eget sound och hela jazzen ett steg vidare mot funk och fusion. Plötsligt fick han inte bara förstärka toner utan kunde också leka men ekon och andra effekter.

    I mitten av augusti förra året, 36 år senare, pluggade Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson in sina saxofoner under överinseende av bandledaren och bastrombonisten Mattis Cederberg. Torbjörn Zetterberg följde efter med sin elbas och Mathias Landaeus lämnade sitt akustiska jazzpiano för att spela rhodes och vintagesynten Korg MS-20. Bara trummisen Anders Hedlund och slagverkaren Ola Bothzén fick lira akustiskt. Bandet hade startat som Queso Negro All Stars på Fashcing-klubben med samma namn, våren 2002, och nu spelade man under några välsignade dagar in plattan ”Mechatronycon”. Tio spår pulserande, hypnotisk och spirituell funkjazz. Tio låtar fulla av elektriska effekter och utdragna beats. När de var klara flyttade Mattis till Köln och bandet fick dessvärre läggas på is. Det blev en viktig dokumentation med andra ord.

    Alla bandets meriter och all stilmedvetenhet till trots, det hade kunnat bli skitdåligt. Funkjazz kan lätt bli världens tråkigaste musik. Det kan bli för mycket energi. För mycket svett. Överilade solon. Schematisk dynamik. Planlösa grooves. Den här plattan rymmer bara motsatsen. Anders Hedlund är en anledning. Han har spelat med Robyn, Kaah och Masayah, och måste vara en av Sveriges smakfullaste funkbatterister.

    Mattis Cederberg är en annan. Som kompositör bidrar han med en helt oväntad lyrik i sina melodier och teman. Lyssna på ”Oh My God, It's Full of Stars”. Hans egen trombon är också mjuk och eftertänksam, ljusår från en funkfarbror som Fred Wesley, och Kullhammar, ”Ruskträsk” och Landaeus följer honom längs den insiktsfulla vägen. Ingen behöva spänna musklerna, bara känna de kosmiska vibrationerna. Alla gör faktiskt några av sina bästa solon någonsin. Lyssna på Landaeus i ”Third Eye”. Eller på Kullhammar i ”Mi Casa, Su Queso”. Det är i en helt annan galax än Maceo Parker.

    Mot all förmodan, och glädjande nog,  är ”Mechatronycon” en mycket melankolisk platta. Nästan lite sorgset blickar den upp från funkgolvet mot den oändliga stjärnhimlen, längtansfullt undrande vad Eddie Harris och Sun Ra skulle ha tyckt. Och till slut, ungefär i mitten av ”Mechatronik 1.3.3”, lättar de två ensamma wah-wah-saxofonerna och svävar sedan långsamt, melodiskt och fridfullt ute i yttre rymden. Det något av det vackraste jag någonsin hört.

    Tobias Brandt//La Musik


  • "...Sonic Mechatronik Arkestra bjuder på raka motsatsen till kammarjazz. Dra på ljudvolymen så kommer musiken till sin rätt."

    Sven Boijja//OJ


  • Våren 2002 satte bastrombonisten Mattis Cederberg ihop det här bandet för att spela på klubben Queso Negro på Fasching. Och det hörs att musiken är sprungen ur en liveakt. Med trummisen Anders Hedlund, som bland annat spelar med Robyn, och slagverkaren Ola Bothzén blir rytmsektionen en ångande verkstad. Tre blåsare och ett Rhodes samsas och spelar varierat Mattis' fina, riffartade, små melodier. Vilket ofta mynnar ut i långa, suggestiva improvisationer. Det är intensivt och medryckande. Mitt i alltihop klämmer Jonas Kullhammar ett solo som får universum att kippa efter andan.
    Tre av spåren är helt improviserade och står som kontrast till de övriga mer dansanta låtarna. Då varvas finstämda klanger med neurotiskt pockande och pillande på instrumenten. Konstiga syntar och effekter som wah-wah och elförstärkta blåsinstrument används flitigt. Det luktar 70-tal men känns inte som ytterligare ett valhänt försök att skaka liv i en halvt bortglömd musikstil.

    Tobias Sondén//Lira


  • På jazzklubben Nefertiti i Göteborg är det varje tisdag "The Shop". I början av kvällen spelar ett inbjudet jazzband, ofta helt fantastiska hobbyband. Under tiden ser man äldre herrar glida omkring i lokalen med en kaffekopp i handen och mystiska leenden, de går hemmavant omkring och hejar på folk. Efter bandet har spelat klart är det fritt fram för vem som helst att gå upp och jamma. Det är då dessa herrar ställer ifrån sig sina kaffekoppar, intar scenen och provspelar lite på sina respektive instrument, sedan börjar de bara spela. De har inga noter eller spelscheman, någon sätter igång och resten hänger på. Sedan turas de om att köra solon, mitt i allt kan de byta instrument. Och det låter magnifikt. För mig är det mer imponerande än att klyva en atom.

    Konstellationen Sonic Mechatronik Arkestra bildades på en liknande spontanjazzklubb i Stockholm. Bestående av de flesta av Sveriges unga jazzelit utgör de en sprudlande experimentverkstad som på ett ytterst produktivt sätt spottar ur sig inspelningar på bolaget Moserobie. Mechatronycon är inspelad på ofattbara tre dagar förra året, live direkt in på skiva. Grunden är flirt med 70-talets elektroniska funkjazz och slutresultatet är en dynamisk inspirerande jazzcocktail som aldrig , trots förutsättningarna, flummar ut och blir olidlig på det sätt frijazz lätt kan bli. Långa stycken är rent jam som trots låtar med längder över 10 minuter aldrig framkallar ointresse.

    På "Siempre Queso Negro" gör de en överenergisk explosion till låt som påminner och det värsta balkanröjet, inte för att det låter som balkan men för att svänget är det samma. Bara för att några spår senare på "Oh My God, It's Full Of Stars" göra en låt som är lika långsam som den är drömsk som den är vacker. Det känns befriande med musik som vågar sväva iväg i det okända men som ändå håller balansen. I slutet av "Mechatronycon 1.3.3" bryter sig ett ljud som låter "Wah-wah" loss och cirkulerar som ett mantra i flera minuter, det sträcker sig ut och försvinner ut i världsrymden och det är otroligt fint.

    Marie Lindström //Musiklandet.se


  • Vid sidan om husbanden Jonas Kullhammar Ouintet och Torbjörn Zetterberg Hot Five lanserar det lilla skivbolaget Moserobie nu ytterligare en grupp. En septet, som man skulle säga på jazzspråk. Fast av bandnamnet att döma är det ju knappast jazz man i första hand vill bli associerade med.
    Och det är inte bara på pappret som Sonic Mechatronik Arkestra låter som någonting närmare punk, kraut och experimentell rock.

    Kullhammar och Zetterberg - vilka alltså återfinns även här, om än i en för övrigt ny konstellation med bland andra pianisten Mathias Landaeus och altsaxofonisten Per "Ruskträsk" Johansson - har uppenbarligen strävat efter ett skitigare, mindre akustiskt (mindre renodlat) sound. Musiken kränger från jazz till rock, funk och latin. Dock inte kraftigare än att man förblir rotad i 60-och 70-talen, vilket ju innebär en ganska tydlig avgränsning rent estetiskt. Ändå låter det inte begränsat i någon egentlig, djupare mening. Jag tror de har för kul för det.

    Johannes Cornell//DN


www.mechatronycon.com