|
SONIC MECHATRONIK ARKESTRA - "Mechatronycon"
- Mattis Cederberg: Amplified Bass Trombone, Flugabone, Melodica, Clavia MicroModular
- Jonas Kullhammar: Amplified Tenor Sax, Soprano Sax, Bass Sax
- Per "Ruskträsk" Johansson: Amplified Alto Sax, Baritone Sax
- Mathias Landæus: Fender Rhodes, Korg MS-20, Yamaha Sampler
- Torbjörn Zetterberg: Fender Bass, Acoustic Bass
- Anders Hedlund: Drums
- Ola Bothzén: Percussion
All compositions by Mattis
except #4, 6 & 9 by SMA and #3 By Eddie Harris
Recorded live in session, Aug 14-16, 2002
by Pawel Lucki
Mixed and Produced by Mattis
Executive Producer: Jonas Kullhammar
Mastered by Jörgen Kahl
Coverart by Hans Lindahl
Graphic Design by Mattis
|
|
- Mange av bandene i ny skandinavisk
jazz de siste årene har røtter i et akustisk 60-tall,
den elektrifiserte delen av jazz og funk på 60,- og 70-tallet
har ikke gitt like stor gjenklang i dagens skandinaviske jazzrevolusjon.
Selv om noen av elementene fra den elektriske jazzens begynnelse
har overlevd, har det stort sett vært spedd ut med mer moderne
klubbrytmer som i Wibutee, Bugge Wesseltofts New Conception of
Jazz og Nils Petter Molværs Khmer gjennom inkludering av
DJen som sentral rytmemaker.
Det er også de akustiske artistene som dominerer på
den svenske jazzlabelen Moserobie. Men når unntaket først
har kommet, er det gjennom et band som har samlet kremen av selskapets
musikere. Våren 2002 samlet Mattis Cederberg, basstrombonist
og inhouse grafisk designer på Moserobie, seks mann på
Stockholmsklubben Fasching i bandet Queso Negro All Stars (Svart
Ost All Stars). Under Cederbergs oppsyn ble Jonas Kullhammars
og Per "Ruskträsk" Johanssons sopran,- alt,- tenor,-
baryton og bassaksofoner plugget til forsterkere, Mathias Landæus
byttet ut pianoet med Fender Rhodes, Korg MS-20 og en sampler,
og Torbjörn Zetterberg erstattet sin kontrabass med en elektrisk
bass. Perkusjonist Ola Bothzén og trommeslager Anders Hedlund
var de eneste som fikk beholde sitt akustiske utgangspunkt. Cederberg
tok også fram sin melodica, en clavia micromodular og et
flugabone (trombone med munnstykke fra fløyte), og senere
på året endte disse syv i et studio og skiftet navn
til Sonic Mechatronik Arkestra (SMA).
Som man kan se av line-up'en er det altså ingen DJ med her.
Landæus trakterer riktignok en sampler og bidrar med lyder
som uløselig knytter soundet til vår samtid, men
ellers kan Mechatronycon ses på som en hyllest til den åpne
elektriske jazzen rundt overgangen fra 60,- til 70-tallet. Elementer
fra Miles Davis elektriske periode som startet med In A Silent
Way (1969) og fikk ekstreme utslag i Get Up With It (1974), er
åpenbart tilstede. Tilstede er også ånden til
Eddie Harris, hvis låt Carry On Brother fra 1970 er tolket
på denne plata.
Det korte åpningskuttet Feeding Frenzy setter umiddelbart
standarden for dette albumet. En kort låt, men med et voldsomt
suggererende groove med en uhyre funky og dyp blåserrekke
bebuder det som skal komme. Third Eye tar ikke opp tråden
umiddelbart, men duver i et tilbakelent og groovy landskap der
de syntetiske lydene fra saksofonene og Cederbergs dype og skurrende
basstrombone står for melodien.
I Carry On Brother kommer konseptet fullkomment til sin rett.
Den starter med et introduksjonstema typisk for jazz før
låta fortsetter med en gyngende groovy rytme der Landæus
dropper små rare lyder inn i bildet. Men det er egentlig
blåserne som gjør denne låta. En etter en tar
Cederberg, Kullhammar og "Ruskträsk" kommandoen
og avløser hverandre med ekstremt fete melodilinjer etterhvert
som intensiteten øker. Effekten av de elektronisk manipulerte
blåserne og basstrombonen, som kommer spesielt til sin rett
på Carry On Brother, legger til en dimensjon som skiller
SMA fra andre band. Strukturmessig er låtene på Mechatronycon
relativt konvensjonelle i en jazzfunk og groove kontekst. Men
eksperimenteringen med det elektriske soundet er tatt veldig langt
ut og er veldig konsekvent gjennom hele plata.
Samtidig florerer referansene. På Mechatronycon 1, 2 og
3 lurer de roligere improvisasjonene til Miles, på Siempre
Queso Negro (Svart Ost For Alltid) lurer Soft Machine i kulissene
og på Feeding Frenzy pt. 1 og 2 forenes Art Ensemble of
Chicago og Sun Ra med Herbie Hancock Headhunters. I Mi Casa, Su
Queso (Mitt Hus, Din Ost) improviserer Kullhammar som Stanley
Turrentine i en Bacharach-melodi, og Oh My God, It's Full of Stars
er ren easy listening. Sonic Mechatronik Arkestra er like eklektiske
som Quentin Tarantino og det fungerer som bare det.
Mechatronycon er på mange måter en fullkommen plate.
Den er ingen stor lyttermessig utfordring, men den er full av
lekre detaljer og er samtidig søkende, upretensiøs
og lekende.
I tillegg har Cederberg introdusert basstrombonen som et habilt
instrument som i denne konteksten låter usannsynlig fett.
Ved siden av det gromme soundet i blåserrekka greier Sonic
Mechatronik Arkestra på denne skiva å lage flere av
de feteste og mest groovy låtene undertegnede har hørt
på lang, lang tid. Bandet har inntatt, bearbeidet og spyttet
ut en stor mengde musikk i denne prosessen, og til tross for referanser
i mange retninger har bandet greid å skape et klart og særpreget
sound. Det i seg selv fortjener en liten applaus. Isolert sett
er Mechatronycon en av de mest spennende skivene fra 2003.
Carl Kristian Johansen/ Groove.no
- Inte för att han har mycket konkurrens på instrumentet, men
Mattis Cederberg är landets mest anlitade bastrombonist. Som
spelat med alla från Hector Bingerts Latinoband och Monica Zetterlund
till The Ark och Daddy Boastin. Den här Sun Ra-influerade konstellationen
är uppbyggd på honom, med backning från bland andra saxofonisterna
Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson och pianisten
Mathias Landaeus. Den lustfyllda musiken växte fram under en
rad stockholmska kvällar på Fasching och den kombinerar freeformflipp
och musikaliska skumheter med stadigt rullande, högst suggestiva
rytmer. Den är inte svår, snarare ovanligt tillgänglig; en särdeles
fräck inkörsport till dagens särdeles fräcka svenska jazzscen.
Och Fantomen-tecknaren Hans Lindahl har gjort omslaget. Bara
det.
Lennart Persson/Expressen
- Som låtval är det
en musikalisk katapultstol rakt ut i rymden. När Sonic
Mechatronic Arkestra gör en version av Eddie Harris ”Carry
On Brother” från 1970 är det en tribut som
tar den svenska funkjazzen till kosmiska höjder. Vi hamnar
i den flummigaste delen av funkhimlen där saliga Eddie
Harris, Sun Ra, Cannonball Adderley och Miles Davis minns sina
tidiga, elektriska 70-tal.
Samtidigt nere på jorden, under namnet Sonic Mechatronic
Arkestra, fortsätter sju svenska jazzmusiker att hålla
en elektrisk mässa till minnet av sina gamla hjältar.
Men nu med sina egna, fullkomligt briljanta låtar. Det
är så bra att man gråter.
Det viktigaste fröet till den här musiken såddes
redan 1966 när den legendariske Eddie Harris gjorde sin
saxofon elektrisk med hjälp av en liten inbyggd Varitone-mikrofon
och tog både sitt eget sound och hela jazzen ett steg
vidare mot funk och fusion. Plötsligt fick han inte bara
förstärka toner utan kunde också leka men
ekon och andra effekter.
I mitten av augusti förra året, 36 år senare,
pluggade Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk”
Johansson in sina saxofoner under överinseende av bandledaren
och bastrombonisten Mattis Cederberg. Torbjörn Zetterberg
följde efter med sin elbas och Mathias Landaeus lämnade
sitt akustiska jazzpiano för att spela rhodes och vintagesynten
Korg MS-20. Bara trummisen Anders Hedlund och slagverkaren
Ola Bothzén fick lira akustiskt. Bandet hade startat
som Queso Negro All Stars på Fashcing-klubben med samma
namn, våren 2002, och nu spelade man under några
välsignade dagar in plattan ”Mechatronycon”.
Tio spår pulserande, hypnotisk och spirituell funkjazz.
Tio låtar fulla av elektriska effekter och utdragna
beats. När de var klara flyttade Mattis till Köln
och bandet fick dessvärre läggas på is. Det
blev en viktig dokumentation med andra ord.
Alla bandets meriter och all stilmedvetenhet till trots,
det hade kunnat bli skitdåligt. Funkjazz kan lätt
bli världens tråkigaste musik. Det kan bli för
mycket energi. För mycket svett. Överilade solon.
Schematisk dynamik. Planlösa grooves. Den här plattan
rymmer bara motsatsen. Anders Hedlund är en anledning.
Han har spelat med Robyn, Kaah och Masayah, och måste
vara en av Sveriges smakfullaste funkbatterister.
Mattis Cederberg är en annan. Som kompositör bidrar
han med en helt oväntad lyrik i sina melodier och teman.
Lyssna på ”Oh My God, It's Full of Stars”.
Hans egen trombon är också mjuk och eftertänksam,
ljusår från en funkfarbror som Fred Wesley, och
Kullhammar, ”Ruskträsk” och Landaeus följer
honom längs den insiktsfulla vägen. Ingen behöva
spänna musklerna, bara känna de kosmiska vibrationerna.
Alla gör faktiskt några av sina bästa solon
någonsin. Lyssna på Landaeus i ”Third Eye”.
Eller på Kullhammar i ”Mi Casa, Su Queso”.
Det är i en helt annan galax än Maceo Parker.
Mot all förmodan, och glädjande nog, är
”Mechatronycon” en mycket melankolisk platta.
Nästan lite sorgset blickar den upp från funkgolvet
mot den oändliga stjärnhimlen, längtansfullt
undrande vad Eddie Harris och Sun Ra skulle ha tyckt. Och
till slut, ungefär i mitten av ”Mechatronik 1.3.3”,
lättar de två ensamma wah-wah-saxofonerna och svävar
sedan långsamt, melodiskt och fridfullt ute i yttre
rymden. Det något av det vackraste jag någonsin
hört.
Tobias Brandt//La Musik
- "...Sonic Mechatronik Arkestra
bjuder på raka motsatsen till kammarjazz. Dra på
ljudvolymen så kommer musiken till sin rätt."
Sven Boijja//OJ
- Våren 2002 satte bastrombonisten
Mattis Cederberg ihop det här bandet för att spela
på klubben Queso Negro på Fasching. Och det hörs
att musiken är sprungen ur en liveakt. Med trummisen Anders
Hedlund, som bland annat spelar med Robyn, och slagverkaren
Ola Bothzén blir rytmsektionen en ångande verkstad.
Tre blåsare och ett Rhodes samsas och spelar varierat
Mattis' fina, riffartade, små melodier. Vilket ofta mynnar
ut i långa, suggestiva improvisationer. Det är intensivt
och medryckande. Mitt i alltihop klämmer Jonas Kullhammar
ett solo som får universum att kippa efter andan.
Tre av spåren är helt improviserade och står
som kontrast till de övriga mer dansanta låtarna.
Då varvas finstämda klanger med neurotiskt pockande
och pillande på instrumenten. Konstiga syntar och effekter
som wah-wah och elförstärkta blåsinstrument
används flitigt. Det luktar 70-tal men känns inte
som ytterligare ett valhänt försök att skaka
liv i en halvt bortglömd musikstil.
Tobias Sondén//Lira
- På jazzklubben Nefertiti
i Göteborg är det varje tisdag "The Shop".
I början av kvällen spelar ett inbjudet jazzband,
ofta helt fantastiska hobbyband. Under tiden ser man äldre
herrar glida omkring i lokalen med en kaffekopp i handen och
mystiska leenden, de går hemmavant omkring och hejar på
folk. Efter bandet har spelat klart är det fritt fram för
vem som helst att gå upp och jamma. Det är då
dessa herrar ställer ifrån sig sina kaffekoppar,
intar scenen och provspelar lite på sina respektive instrument,
sedan börjar de bara spela. De har inga noter eller spelscheman,
någon sätter igång och resten hänger på.
Sedan turas de om att köra solon, mitt i allt kan de byta
instrument. Och det låter magnifikt. För mig är
det mer imponerande än att klyva en atom.
Konstellationen Sonic Mechatronik Arkestra bildades på
en liknande spontanjazzklubb i Stockholm. Bestående
av de flesta av Sveriges unga jazzelit utgör de en sprudlande
experimentverkstad som på ett ytterst produktivt sätt
spottar ur sig inspelningar på bolaget Moserobie. Mechatronycon
är inspelad på ofattbara tre dagar förra året,
live direkt in på skiva. Grunden är flirt med 70-talets
elektroniska funkjazz och slutresultatet är en dynamisk
inspirerande jazzcocktail som aldrig , trots förutsättningarna,
flummar ut och blir olidlig på det sätt frijazz
lätt kan bli. Långa stycken är rent jam som
trots låtar med längder över 10 minuter aldrig
framkallar ointresse.
På "Siempre Queso Negro" gör de en
överenergisk explosion till låt som påminner
och det värsta balkanröjet, inte för att det
låter som balkan men för att svänget är
det samma. Bara för att några spår senare
på "Oh My God, It's Full Of Stars" göra
en låt som är lika långsam som den är
drömsk som den är vacker. Det känns befriande
med musik som vågar sväva iväg i det okända
men som ändå håller balansen. I slutet av
"Mechatronycon 1.3.3" bryter sig ett ljud som låter
"Wah-wah" loss och cirkulerar som ett mantra i flera
minuter, det sträcker sig ut och försvinner ut i
världsrymden och det är otroligt fint. Marie Lindström
//Musiklandet.se
- Vid sidan om husbanden Jonas Kullhammar
Ouintet och Torbjörn Zetterberg Hot Five lanserar det lilla
skivbolaget Moserobie nu ytterligare en grupp. En septet, som
man skulle säga på jazzspråk. Fast av bandnamnet
att döma är det ju knappast jazz man i första
hand vill bli associerade med.
Och det är inte bara på pappret som Sonic Mechatronik
Arkestra låter som någonting närmare punk,
kraut och experimentell rock.
Kullhammar och Zetterberg - vilka alltså återfinns
även här, om än i en för övrigt ny
konstellation med bland andra pianisten Mathias Landaeus och
altsaxofonisten Per "Ruskträsk" Johansson -
har uppenbarligen strävat efter ett skitigare, mindre
akustiskt (mindre renodlat) sound. Musiken kränger från
jazz till rock, funk och latin. Dock inte kraftigare än
att man förblir rotad i 60-och 70-talen, vilket ju innebär
en ganska tydlig avgränsning rent estetiskt. Ändå
låter det inte begränsat i någon egentlig,
djupare mening. Jag tror de har för kul för det.
Johannes Cornell//DN
|
|