|
KULLRUSK
- Jonas Kullhammar - Amplified Tenor Sax
- Per "Ruskträsk" Johansson - Amplified Alto
Sax
- Sven Lindvall - Bjärton Uppright Bass
- Martin Jonsson - Drums
#2 ,3, 5, 6 & 9 by Per and Jonas
#1, 4, 7 & 8 By Per, Jonas,
Sven and Martin
#10 by Lewis/Wright
Recorded and mixed May 3-6, 2004 by Johan Gustavsson at Studio Gröndahl
Produced by Kullrusk
Mastered by Henke Jonsson at Masters
Graphic Design by Mattis Cederberg
Executive producers: Ludi McSkank and P. B DeLou
|
|
|
- När tenorsaxofonisterna Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk"
Johansson går samman i ett elektrifierat ljudexperiment, händer
det saker. Den här gången spelar Ruskträsk altsax,
"amplified" i likhet med Kullhammars tenorsax. Den amplifierade
saxduon uppnår ett ypperligt samspel. Ruskträsks känsla
för klanger är välkänd från gruppen Oddjob,
tillsammans med trumpetaren Goran Kajfes.
Också i Kullhammar har han en samstämmig moatjé.
Säregna fusionsljud uppstår, exempelvis återklanger
som en hammondorgel. Det gör att kvartetten, Sven Lindvall,
bas, och Martin Jonsson, trummor, låter som en avsevärt
större grupp.
Musikens vitala framåtrörelse bärs och närs
av det elektriska "soundet", som bäddar för
svängighet och accentuerar den. Känslostämningarna
svingar sig från den högt stämt innerliga "When
a man loves a woman" av Lewis/Wright (enda icke-original),
till det blasfemiskt raljerande som i "Hard Shit Luxury"
eller "Missionären". "Alice The Babs" är
en hyllning till la prima donna assoluta bland nu verksamma svenska
sångerskor alla kategorier.
Ingrid Strömdahl/Svenska Dagbladet
- Två av landets mest och härligast oförsiktiga
saxofonister pluggar in sina horn i en förstärkare och
drar iväg, kompad av en stenhård, lika orädd rytmsektion.
Det blir en jazz som är lika mycket blaxploitation-funk och
betong-rock. Men inte utan respekt; till och med Percy Sledge borde
gilla versionen av "When A Man Loves A Woman".
Lennart Persson
- Årets svenska jazzutgivning har bjudit på flera fantastiska plattor.
Länge var Goran Kajfes “Head spin” högst upp på prispallen. Men
inte nu längre. Årets jazzskiva har kommit nu. Och den ges inte
oväntat ut på saxofonisten Jonas Kullhammars bolag Moserobie Music.
Gruppen Kullrusk är en ny konstellation som förutom Kullhammar består
av saxofonisten Per “Ruskträsk” Johansson, basisten Sven Lindvall
och trummisen Martin Jonsson. Efter två spelningar i våras bokade
bandet en studio för att spela in debutplattan. När Kullhammar och
“Ruskträsk” satte sig för att skriva låtar var ambitionen att göra
en jazzig rockplatta, snarare än en rockig jazzplatta. Inför arbetet
med skivan lyssnade de mycket på rockveteranen Pugh Rogefeldts tidiga
produktion. 70-talsgruppen Love, vars lp-skivor ofta snurrar hemma
hos Kullhammar, är en annan inspirationskälla. Kullrusk har en sådan
energi och driv att det är svårt att komma med en enda invändning.
Bäst gillar jag låtarna “Alice the Babs” och “Kalimero” - och det
beror inte bara på titlarna. Spelningen i samband med releasefesten
på Mosebacke i Stockholm den 1 oktober kan inte bli annat än oförglömlig.
Andreas Utterström/Nerikes Allehanda
- Var går egentligen gränsen mellan jazz och rock? Är
det över
huvud taget intressant att göra en sånad uppdelning?
Sveriges två kanske mest lovande unga saxofonister, Jonas
Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson, tycker
inte det.
De pluggar bara in sina saxofoner i varsin gitarrförstärkare
och spelar tills det ryker om högtalarna. Skivan är inspelad
i samma Gröndals-studio där The Hives verkar. Saxofonspelet
påminner lika mycket om The Who som om John Coltrane.
Genom att använda soulveterarena Martin Jonsson och Sven Lindvall
på trummor och bas får de dessutom till ett förödande
sväng.
Jan Gradvall/Dagens Industri
- Kullrusk skulle lika gärna kunnat heta Träskhammar.
Kärnan i bandet är nämligen saxofonisterna Jonas
Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson, båda
meriterade musiker. Kullhammar är dessutom allstädes närvarande
överallt i år eftersom jag har placerat hans "Bebopalulia!"
på varenda cd-r jag komponerat åt mig själv på
sistone. När de tu nu slagit sig samman är det gränsöverskridande
musik som står på dagordningen. De har kopplat sina
saxofoner (tenor- respektive alt) till gitarrförstärkare
och effektpedaler och skapat vild och ibland störande jazz.
Det är långt från easy listening men det låter
fantastiskt.
Med hjälp av grymma rytmmaskinen Sven Lindvall och Martin Jonsson
låter Kullrusk adrenalinet flöda i en smått kaotisk
blandning av rock och jazz, saxofonerna duellerar hejdlöst
och Lindvalls bas i spår som "Hard Shit Luxury"
och "Two'd" knäcker hårt. Albumet innehåller
hyllningar till såväl Alice Babs och punkbandet Randy
vilket om inte annat säger något om inställningen
till musik. Två inspelningsdagar har använts till skivan
och det finns något direkt och här-och-nu över hela
anrättningen. Både stil och tempo skiftar friskt och
det är en platta som trots sin vildsinthet andas och framför
allt låter lyssnaren andas. Mera meditativa spår som
"Missionären" (heter den så för att det
är kanske det mest konventionella spåret?) och "Ove
2004" bryter av fint mot de partier Kullrusk låter som
Jimi Hendrix återfödd som saxofonist med två uppsättningar
lungor och läppar. En fin tolkning av "When a man loves
a woman" avslutar denna mycket aptitliga mix.
I pressreleasen låter Kullrusk antyda att de ser plattan som
en jazzig rockskiva. Rockig jazzskiva säger nog jag och om
punk är en attityd så kan jag till och med slå
till med punkig jazzskiva, men det är oviktigt - det viktiga
är att Kullrusk gungar och låten som får samsas
med "Bebopalulia" på framtida blandskivor blir nog
"Alice The Babs".
Niklas Gustafsson/musiklandet.se
- Har man bara bestämt sig för några enkla regler
för sin musik behöver det inte vara så svårt
att få till det. Att våga teoretisera lite. Jag vet
det låter svintrist, men det är tvärtom. I en tydlig
form går det att finna frihet och slappna av.
När Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson,
två av landets mest spännande saxofonister, började
skissa på ett gemensamt band vågade de sätta ramar.
Bandet skulle vara litet, de två och en rytmsektion (superduon
Sven Lindvall på kontrabas och Martin Jonsson på trummor).
Saxofonerna körda genom gitarrförstärkare och effektpedaler.
Mål: en jazzig rockskiva.
På sätt och vis blir det som att våga ställa
frågor. Vad spelar vi? Vad är jazz? Jag tror att de flesta
verkligt kreativa musiker mår bra av att ifrågasätta
sin egen musik. Att testa sina gränser. Att närma sig
tonerna från nya vinklar.
Hade jag inte läst det där om rock som Jonas och Per själva
skrev hade jag aldrig tänkt tanken. För mig är det
här en jazzig jazzskiva som slår direkt mot svängnerven.
En sån där skiva som jag kan stoppa i handen när
någon för första gången vill smaka jazz. Att
jag sen rent spontant ser bilder av slitna Marshallstackar, lika
nedgångna svarta instrumentlådor och små klubbscener
med ungefär åtta ljuslådor i varmt rött och
gult är möjligen bevis på att Jonas och Per nådde
närmre sitt mål än jag erkänner.
Jag vet inte när jag lyssnade på en skiva tjugo gånger
på en månad senast utan att tröttna. De här
melodierna klarar den sortens påfrestning trots att de är
direktfästande som flugpapper. Trots skenbar enkelhet finns
fullt av små finurliga instick att upptäcka. Ett groove
som bäddar in själar i behov av närhet och omfamning.
Nu hoppas jag bara få höra det här från en
scen nära mig.
Patrik Hamberg/dagensskiva.com
-
Bakom det kryptiska gruppnamnet döljer sig först och
främst saxofonisterna Jonas Kullhammar och Per " Ruskträsk
" Johansson. Gruppen fulländas av basisten Sven Lindvall
och trumslagaren Martin Jonsson. Det är svårt att definiera
killarnas musik. Här finns jazz, starka rockelement och en
sjudande spontanitet vars snabba infall inte sällan görs
med glimten i ögonvrån. Många puritaner hajar
säkert till och ryggar tillbaka men den som låtit sig
överraskas och med lite is i magen låter sig följa
med i musikens överraskande turer får sig till livs
en musikstund av ovanligt slag. Så kändes det när
jag körde igenom plattan första gången. Att Kullrusk
låtit sig inspireras av Pugh Rogerfeldt, Jimi Hendrix, The
Who och Eddie Harris behöver inte vara någon nackdel
i sammanhanget.
Ett minst sagt eget sound har killarna skaffat sig genom att anbringa
gitarrförstärkare och pedaler till sina instrument.
Kontentan har blivit en musik som pendlar mellan jazz och tuff
rock. Allt gjort med en sjujäkla energi, humor och övertygelse.
Sven Lindvalls och Martin Jonssons hårda driv ger Jonas
och " Ruskträsks " melodier ideliga kickar som
får de attackerande förvrängda saxofonerna att
gå på högvarv. Det är en kul skiva som åter
visar att det inte saknas idéer hos Moserobie.
Be Happy, tycks vara en av tegelstenarna i bolagets rörliga
verksamhet.
Jazzlife.se
-
Kullrusk är namnet på saxofonisterna Jonas Kullhammar
och Per "Ruskträsk" Johanssons nystartade band.
Övriga medverkande är den energiladdade duon, basisten
Sven Lindvall och trumslagaren Martin Jonsson. Musiken är
en blandning av rykande rock späckad med starka jazzkryddor.
Soundet är mycket speciellt. Saxofonerna körs genom
gitarrförstärkare och med pedalers hjälp får
gruppen ett sound och varumärke som drar till sig uppmärksamhet.
Det kokar om musiken- ibland på gränsen till att koka
över. Många jazzdiggare har säkert åsikter
om detta, men hur som helst. Jag har förbaskat roligt åt
deras spontana eskapader där fantasin och modet att våga
göra något nytt måste prisas. Det är inte
enbart Jonas och "Ruskträsk" som ger musiken temperamentsfullt
liv. Sven Lindvall och Martin Jonsson är ett idealkomp med
dynamiskt driv och inspirerande kraft som kommer väl till
pass när blåsarnas fyrverkerier brakar loss.
GÖRAN OLSON/Gävle Dagblad
- Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson
satte mickar på saxarna och körde dem genom gitarrförstärkare
och en räcka effektpedaler. Och resultatet blev förtjusande.
Kvartetten med Sven Lindvall på "Bjärton upright
bass" och Martin Jonsson på trummor trycker ur sig en
funkig bluesjazz med rockattityd som både känns nyfräsch
och sprider energi över världen. De två saxmännen
laborerar nyfiket med diverse sound och samspelet är hungrigt;
när en tar solo lägger den andre ackordtoner eller uppmuntrande
riff.
Inspirationen har tankats hos gamla fina Made in Sweden, Pugh, Hendrix
och The Who, med flera. Men alla låtarna utom "When a
man loves a woman" kommer ur musikerna själva. Blues i
olika former går igen överallt och de fyra hinner också
få med snutig sjuktakt ("Two'd"), afrikanska klanger
("Missionären") och stilla svävande drömmar
("Ove 2004").
Det är lätt att bli kullruskad av den här cdn.
Alexander Agrell/Sydsvenska Dagbladet
- ...men om den kanske inte hör hemma i träningspasset
inför Perspectives 2004 - och inte släpps officiellt förrän
i slutet av september - vill jag slå ett slag (gärna
med stångjärnshammare) för skivan Kullrusk (Moserobie)
med gruppen som bär samma namn. Något liknande har inte
hörts sedan Eddie Harris storhetstid på 60-talet, och
egentligen inte ens då.
Bakom Kullrusk döljer sig saxofonisterna Jonas Kullhammar och
Per "Ruskträsk" Johansson, basisten Sven Lindvall
och trumslagaren Martin Jonsson. Briljanta musiker med egenart alla
fyra. Som Kullrusk debuterade kvartetten i mars i år, skivan
spelade den in under två dagar i maj.
Någon jazz i vanlig bemärkelse handlar det ingalunda
om. Snarare är Kullrusk en jazzig rockskiva med inslag av såväl
friform som funk, där särprägeln förvärvas
genom att Kullhammar och "Ruskträsk" med suveränt
spel och fullständig kontroll låter köra sina saxofoner
genom gitarrförstärkare med diverse effektpedaler. Det
är gasen i botten allt som oftast och musiken svänger
något alldeles kolossalt.
Peter Bornemark/Eskilstunakuriren
- Bakom Kullrusk gömmer sig två av av Sveriges förnämsta
blåsvirtouser, naturligtvis Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk"
Johansson. Den som kan sin nutida Svenska jazzhistoria har säkert
drömt våta drömmar om att stänga in dessa två
herrar i en studio. Lägg därtill kufiske producenten Pelle
Gunnerfeldt och ingen tvivlar på att vad som helst kan hända.
Roligt nog händer det saker på Kullrusks självbetitlade
debutalbum. Saxofonerna liknar många gånger elgitarrer
då de med hjälp av gitarrförstärkare begåvas
med med oanade effekter. För ett ögonblick anas kanske
något av den genre producent Pelle Gunnerfeldt representerar
med egna bandet Fireside. Men framför allt är det med
stora mått humor och tydlig spelglädje som framtidshoppen
Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson visar
att de tar den Svenska jazzpublikens förtroende på allvar.
Energin och kraften kommer dock inte enbart från gunstlingarnas
saxofoner. Deras yviga blåscrescendon kompas utmärkt
och känslofyllt av basisten Sven Lindvall och trumslagaren
Martin Jonsson.
KALLE BERGBOM/Situation Stockholm
www.kullrusk.com
|