- ”Män i skor, kvinnor i klack”, skanderar poeten
Daniel Boyacioglu i promenerande reggaetakt. Och jag minns hur Linton
Kwesi Johnson från Brixton reciterade sina dikter till reggaemusik
på Stockholms Konserthus i början av 80-talet. En genre
som då kunde heta ”talking blues”; i dag säger
vi ”rap” eller ”hiphop”. Eller Rytmisk Urbaniserad
Musikalisk Poesi (Rumpa) som Boyacioglu själv betecknar konstarten.
Om Linton Kwesi Johnson var rösten från en stigmatiserad
stadsdel i London, så är Daniel Boyacioglu rösten
från den segregerade stockholmsförorten.
Han gestaltar traumat men lika mycket identiteten, självkänslan,
integriteten, livslusten. Och lojaliteten, mot ”brorsan”
eller ”morsan”. ”Revansch” heter en av dikterna.
Han sätter också ljuset på en allmän indelning
av människor i fack. Allt detta till musik skriven och framförd
av Fender VI-basisten Daniel Bingert, här experimentell och innovativ
multimusiker. Boyacioglu och Bingert är en lyckad duo med sin
gemensamma känsla för burleskeri och crazyhumor.
Ingrid Strömdahl/SvD - Ska inte påstå att jag hört särskilt många,
men det här måste vara den funkigaste svenska poesiuppläsningen
som spelats in. Daniel Boyacioglus ordflöde är otroligt
fascinerande på egen hand i skriven form, men när det på
"The very best" backas upp av Daniel Bingerts jazziga hiphopgroove
får det ytterligare en dimension.
Platsen Boyacioglu rutat in mittemellan hiphopmagasinen och dagstidningarnas
kultursidor känns ännu mer självklar då. Och
som vanligt är han allra bäst då han betraktar sin
position lite självironiskt från sidan. När han rappar
"du vinner Music Awards/jag vinner August-priset" och "jag
battlar inte rappare/jag battlar Lars Norén".
Mattias Dahlström/DN
|