All songs by Magnus Broo except Screamit by Torbjörn Gulz.
Recorded at SAMI on April 9th
Mixed and recorded by Göran Stegborn
Mastered by Lino Larsson
Graphic Design by Mattis Cederberg
Produced by MBQ and Jonas Kullhammar
Första gången jag hörde Magnus Broo var i Fredrik
Norén Band. Han visade upp ett friskt trumpetspel som tilltalade
mig. Samtidigt som han höll sig inom de traditionella ramarna
var han inte orädd att lämna tryggheten för att söka
nya vägar och infallsvinklar. Det har sedan dess flutit mycket
vatten under broarna och Magnus som numera är sin egen har utvecklats
mycket som musikant.
Vilket han visar med råge på den här skivan. Han
lutar sig inte mot någon förebild utan bjuder på
sitt eget personliga tonspråk med fullt register. Spelet är
febrigt laddat med en stor dos intensitet. Imponerande!
Även Torbjörn Gulz övertygar med ett välformulerat
pianospel såväl rytmiskt som solistiskt. För bästa
tänkbara rytmiska support står basisten Mattias Welin och
den fantastiske trumslagaren Jonas Holgersson vars spel är en
naturlig förlängning på den bortgångne Egil
Johansens sätt att hantera kaggarna.
Hans-Erik Bergman/SundsvallsTidning
På ett ställe hör jag tio tusen trumpettoner men
kan inte känna igen en enda. Ärtor på en plåtbricka.
Inga jazzfraser, inget att fästa minnet på, inga fraser
alls, förresten. Det är egendomligt befriande, dessutom
upphetsande.
På ett annat ställe är Magnus Broos trumpet osäker,
stapplar, gnäggar mot en entonig basgång av Mattias Welin,
smällar på Jonas Holgerssons cymbal. Pianoserpentiner från
Torbjörn Gulz piano över långhåriga septimackord,
trumpeten karskar upp sej, snabbt tjatter och alla reser sej långsamt
på tå och sjunker ihop.
Basen trippar över jämna tuvor i fjärdedelar i mycket
snabbt tempo med djärv svikt i varje steg, han borde ramla ner
när som helst. Där ovanpå trumpeten i lika jämna
åttondelar utan tydliga harmonier och tonerna lämnar sej
själva så raskt att jag inte hinner fatta vad de heter,
jag har ändå skrivit ner Charlie Parkers solo i "KoKo".
Cymbalen är försynt och hela rummet sjuder men väggarna
står kvar.
I ett stycke slår Holgersson varje taktslag med en stock, som
om musiken varit en spik, dekorerad med en ljus cymbal. Aldrig förr
har jag hört en jazztrummis göra så. En låt
är sammansatt av fyra fantasier runt en D moll-klang. Basen nöjer
sej med samma två toner, vispar promenerar och trumpeten lägger
sej helst på de toner som finns alldeles intill huvudtonerna.
Han både stapplar och får vredesutbrott och minner om
Don Cherry, vilket är en grandios komplimang, osäker i övermodet.
Pianot spelar ofta skalor där tonerna ligger axel mot axel, ändå
byter han spelstil mitt i. Som belöning,eller tröst, avslutas
denna storm med ett stilla tempo i sordin och nästan förnimbara
klanger, grymt och vackert.
Hoppas det framgår att denna musik är mycket omtumlande.
