|
STÅHLS BLÅ
"Schlachtplatte"
- Mattias Ståhl - Vibraphone
- Joakim Milder - Saxophones
- Filip Augustsson- Bass
- Tomas Strønen- Drums
Special guest:
- Håkon Kornstad - Saxophone
- 01.Harads
- 02.Glockenspielen
- 03.Der Grüne Punkt
- 04.Knivsöder
- 05.Estradören
- 06.Muffathalle
- 07.Det Var Inte Jag Det Var Hasse Larsson
- 08.Revelj
- 09.Schlachtplatte
- 10.Från Bussen
- 11.Det Ska Kännas i Magen
- 12.Tyst
All compositions by Ståhl
except # 2 & 11 by Ståhl,
Milder, Augustsson and
Strønen; # 5 & 12 by Ståhl,
Milder and Strønen;
# 8 by Milder and Strønen.
Recorded at SAMI, Stockholm Nov 26-27, 2003 and April 14,
2004 by Göran Stegborn
Mixed by Göran Stegborn
Mastered by Lino Larsson
Produced by Ståhls Blå
Executive producer Jonas Kullhammar
Graphic design by Mattis Cederberg
|
|
|
- Vibrafonisten Mathias Ståhl har en djävulsk
känsla för sitt instrument. Sällan har jag hört
ett sådant fantasifullt och lagom experimenterande
vibrafonspel. Instrumentet är ju som
gjort för klyschor. Istället för cocktail spännande,
ibland distorterat, andra gånger plockande
pianoklanger, alltid öppet, dynamiskt,
distinkt och snortajt. Nu är jag väl inte så där
jätteinlyssnad på vibrajazz förutom MJQ och
därifrån till Ståhls Blå är det mil. Resten
av
kvartetten består av våra vänner Joakim Milder
på saxar, Philip Augustsson på bas och
slagverkaren Thomas Strønen. På några låtar
hoppar även Håkon Kornstad in, och då jävlar.
Särskilt på Knivsöderdå de två fläskiga
tenorerna
galet steker sig i på fantastiskt primalt
sätt. Samtidigt så oerhört vältajmat och
stickande exakt trots tillfälliga orgier i toner,
spräck och stök. Det är så vackert.
Dock, inget skulle vara speciellt originellt
om det inte vore för Strønen som är helt grym.
Polyrytmiskt och fantasifullt leder han in
gruppen i ett farligt sväng, fullt med finesser,
driv och kraft. Skrot och klockor varvas med
hjärnsväng. Ett oerhört tänkande spel som
låter så genomarbetat och arrangerat men
säkert inte är det. Enormt imponerande någonstans
mellan total galenskap och väldig skärpa.
Ståhls låtar är i vissa fall lika mycket rytm
som melodi. Eller kanske snarare en tonvikt
på frasering. Ett slags riffande som sällan
letar sig in i jazzmusiken, det gör det hela
lättsmält utan att för den skull kännas det
minsta banalt. Istället lätt blusigt och förstås
som med alla skivor ifrån Moserobie ibland
kraftiga slirningar mot traditionell neobop
och tidig frijazz á la femtiotal utan att för den
skull vara pastischer.Visst, ibland kanske
låtarna i sig inte är så väldigt intressanta,
men
med en sådan här grupp är det sekundärt.
Här finns så mycket annat att lyssna på än
vackra fraser och melodier. Intensitet, kraft
och dess motpoler lugn och luft. Det skall
kännas i magenoch Tystdrar också åt ett än
friare håll som i alla fall jag är mer förtjust i
än det vanliga tokröjet. Jag imponeras enormt
av Strønen som denna gång gör en intressant
skiva så enormt mycket mer levande och säkert
bättre än vad den skulle vara med någon mer
mänsklig bakom trumsetet.
Fredrik Eriksson/
Groove
- Mer ny, tacksamt oblyg svensk jazz.
Uppkäftig i attityden och så snyggt, "ojazzigt"
paketerad att man inte behöver skämmas för att ha skivan
framme.
Vibrafonisten Mattias Ståhl leder och kring sig har han briljante
saxofonisten Joakim Milder och en ytterst följsam rytmsektion.
Själv röjer han undan alla fördomar om vibrafonen som
ett mesigt plinke-plonk-instrument; det här är intelligent
och sexig friformjazz som river i högtalarmembranen.
Med nervig, knappt tyglad energi, massor av överraskningar och,
faktiskt, melodier som biter sig fast.
Lennart Persson/Expressen
- Med en repertoar med kryptiska namn typ Det Ska Kännas I Magen,
Kniv Söder och Det Var Inte Jag Det Var Hasse Larsson , presenterar
sig vibrafonisten Mattias Ståhls blåa gäng. Joakim
Milder spelar saxofoner, Filip Augustsson är basspelare och norrmannen
Thomas Strönen är trumslagare. En annan norrman, saxofonisten
Håkon Kornstad hörs i fyra nummer. Mattias spelsätt
har inte haft någon motsvarighet inom den svenska jazzen tidigare.
Han har starkt bidragit till att vidga den inhemska jazzens uttrycksmedel
oavsett om han spelat vibrafon eller marimba. Det finns en övertygande
intigritet och målmedvetenhet i hans spel. Han visar att vibrafonen
inte enbart är ett instrument för swingmusik. Här utnyttjas
instrumentets alla klangmöjligheter. Solistiskt är Mattias
av högsta internationella klass.
Medspelarna håller samma höga standard. Filip Augustssons
spel inger högsta respekt sedan år tillbaka utan att
han behöver forcera i rörelserna över greppbrädan.
Samspelet med den för mig nya bekantskapen trumslagaren Thomas
Strönen fungerar väl. Trumspelet är inspirerande
och förstärker gruppens lekfulla sinnelag. Joakim Milder
är en personlighet av rang. Något överraskande läggs
hans ofta tillbakalutade timida spel åt sidan till förmån
för kraftiga utbrott. I Harads röjer och spräcker
han till ordentligt. Sällskap får Joakim av Håkon
Kronstad i fyra nummer. I Knivsöder kastar de sig in i fria
snillrika roande dialoger som får Strönen att kliva in
i den impulsiva yran . Stångas gör de mot det mer taktfasta
beatet i Muffathalle.
Skivans epilog, Slut, är ett tema av bortdöende karaktär
där Joakims tenorsax vrider och glider fram med små enkla
effektfulla accenter från trummorna. Sammantaget en skiva
som sätter behagliga avtryck. Visst krävs det att lyssnaren
är mottaglig för nya intryck men spelad vid rätt
tillfälle får man hög avkastning.
GÖRAN OLSON
|