Quantity:


 
 
Lina Nyberg - Saragasso

 

  • Lina Nyberg - Vocals
  • Mathias Landæus - Fender Rhodes & Live electronics
  • Torbjörn Zetterberg - Bass & B. Vocals
  • Sebastian Notini - Pandeiro, Drums & Percussion



All songs and arrangements by Lina Nyberg
except #5 by B. Lane/E.Y Harburg, #8 by M. Ruta/L. Nyberg and #9 by A. Freed/N.H Brown.
Produced by Lina Nyberg
Executive producer: Jonas Kullhammar
Photos: Kristin Lidell
Graphic design: Mattis Cederberg
Recorded at SAMI by Göran Stegborn, June 2004
Mixed at SAMI by Göran Stegborn and Lina Nyberg, July 2004, except GOOD MORNING, recorded live at Jazzclub Nefertiti in Gothenburg 19th of March 2004 by Bertil Karlsson and Henrik Henriksson, produced byThomas Jäderlund and Lars-Göran Ulander, Swedish Broadcasting Corporation
Mastered by Lino Larsson July 2004


 

  • Jag vill berätta om Lina Nybergs njutbara "Saragasso".
    Vokaljazz, uppluckrad med bossa och lite modern elektronik. En sugande röst som kommer till mig när jag går ute i kylan, värmer mig och sänder ett leende till mina läppar. Lite på samma sätt som Monica Zetterlund brukar göra för mig, trots att Lina Nyberg inte som så många andra kvävt sin egen självbild i hennes skugga.
    Allt verkar så enkelt när Lina långsamt rullar över tonerna och väcker gamla standarden "Old Devil Moon" till något nytt. Hennes långsamma, lite lekfulla gnolande scat över Mathias Landæus fender rhodes.
    Jag var fast redan från första stund, egentligen. När hon räknar in till titelspåret, med varje siffra ifylld av Torbjörn Zetterbergs bakgrundssång och den elektroniska takten mixad med mer traditionella slagverk.
    Jag är med ända till slutet, när hon river av både Debbie Reynolds och Gene Kelleys paradnummer från "Singin' in the Rain" i "Good Morning" över hetsiga slagverk från Sebastian Notini. Första gången jag hörde den funderade jag om det mest var corny att göra dem i ett sånt här sammanhang. Men när låten var slut visste jag att det bara var rätt. Busigt och allvarligt samtidigt. Ljuvligt.

    Kal Ström/dagensskiva.com

  • Detta är en innovativ platta. Men inte i meningen experimentell eller omstörtande, snarare bara full av en starkt framåtskridande rörelse.
    För just nu utvecklas Lina Nyberg i rasande fart, helt i fas med vad som händer i världen runt omkring henne. Och vad vi får är dels ett exempel på hur kreativ den svenska jazzscenen är just nu, dels ett prov på hur vokaljazzen faktiskt kan förnyas år 2004.

    Själv är jag både överväldigad och överraskad. Visserligen fanns en diskret påannonsering av hur den här plattan skulle låta redan på fjolårets ”Time”, första inspelningen med bandet Pling med Mathias Landaeus på piano och sampler, Torbjörn Zetterberg på bas och Sebastian Notini på trummor och slagverk. Där togs de första stegen mot den nya ”elektriska” Linda Nyberg. Där skymtade vad som nu har utvecklats till ett högst samtida sound, byggt på Landaeus elektroniska ljudbild och Notinis brasilianska tänkande, något som fick Lina att sjunga både öppnare och personligare.
    Men ”Time”, som i och för sig var en helt fantastisk platta, var fortfarande rotad i den akustiska vokaljazzens traditionella världsordning. Nu är det kanske inte så att Linda Nyberg har förändrats i grunden, hennes uttryck finns och har alltid funnits i hennes låtskrivande, men det känns som att hon har blivit fri att uttrycka sig som hon vill på ”Saragasso”, något som kan ha att göra med att den är släppt på Moserobie utan några som helst konstnärliga begränsningar.

    För här är inte jazzen längre den dominerande musikaliska formen, den finns där mest som frihet, känsla och nyfikenhet. Här finns lika mycket nybossa, modern electronica, nusoul, brasiliansk fusion och post-rock. Körerna på ”Spirulina” skulle kunna komma från Two Banks Of Four och i några ögonblick på ”Saragasso” rör hon vid samma skeva passion som Stina Nordestam. Det är förmodligen helt omedvetet.
    Den sprudlande och flirtiga ”This Is The Way Love Goes” visar i sin tur upp en allt annat än inåtbunden Lina. Här suddas alla gränser mellan jazz och pop ut, precis som hon tenderar att göra i sina bästa ögonblick. Samtidigt, eftersom hon har så grym koll på jazzen, gör hon givetvis två oväntade standards. I ”Old Devil Moon” är lidelsen lekfull, Lina scattar mot de ärkedjupa rhodeslicksen – hur överlägsen alla andra svenska elpianister är inte Mathias Landaeus! - och paret dansar förtjust vidare över Notinis grundmurade beat. Sedan ”Good Morning”, en av välfärdssamhällets hurtigaste fanfarer, som spelades in live i Göteborg och har förvandlats till en rusig, uppluckrad och utdragen epilog.

    När allt kommer kring ligger också storheten med hela ”Saragasso” i det enkla faktum att Lina Nyberg skriver, och tolkar, väldigt bra låtar. Och det är fantastisk hur det här bandet lyckas göra så mycket av varenda låt utan att ramla ned i jazzens största fälla: självupptagenheten.
    Mer samtida än så här blir nog inte någonting som går under beteckningen jazz idag. ”Saragasso” borde ligga högt på topplistorna.

    Tobias Brandt/La Musik

  • För en konservativ jazzlyssnare tar det tid att uppskatta Lina Nybergs storhet. Men hon är värd att vänta på...
    Efter första lyssningen av Saragasso var jag beredd att kapa Lina längs fotknölarna. Nu trängs jag i den kör som lovordar en av våra mesta singer-songwriters. Men försök inte att placera henne i något fack! Det var mitt första misstag.
    Lina Nyberg har nämligen allt som behövs för att sticka ut - göra saker "her way". Hon är totalt orädd för att ta nya grepp på den ordlösa sången. Där litar hon fullt och fast på sin röst. Det gör hon rätt i, även om det fordrar en del av lyssnaren.
    Saragasso har vi lärt känna som ett hav dit ålen når efter en livs-lång vandring. Lina Nyberg har kommit halvvägs. Här har hon skippat konventionell "jazz-sättning", men medmusikanterna är kända. Mathias Landaeus, rhodes och diverse elektonik, Torbjörn Zetterberg, bas och bakgrundskör, Sebastian Notini, pandeiro, trummor och percussion.
    Tilläggas bör att vid sidan av allt eget material hör vi en annorlunda version av klassiska Old devil moon.

    Per-Henrik Cellton/Barometern

  • Lina Nyberg har länge varit landets mest intressanta jazzsångerska. Nya “Saragasso” är det bästa hon gjort på länge. Den nya sättningen med Torbjörn Zetterberg (bas och sång), Mathias Landaeus (fender rhodes) och Sebastian Notini (trummor) ger hennes musik en annan förpackning. Men det är fortfarande egensinnigt och ljusår från andra jazzsångerskor som lyssnat sig sinnessjuka på Monica Zetterlund och Nina Simone. Inte ens gamla klassikern “Old devil moon” låter sliten.

    Andreas Utterström

  • Ny på Moserobie är sångerskan Lina Nyberg med sin tionde skiva "Saragasso". Ingen av Lina Nybergs skivor är den andra lik. Musikerna är visserligen desamma här som på den lyriska fjolårsskivan "Time", men nu är hon påfallande experimentell när hon ger sig ut på musikaliska äventyr. (Min omedelbara tanke går till en sångerska som Karen Mantler, dotter till pianisten Carla Bley.)
    När pianisten Mathias Landaeus understryker djärvheten, på Fender Rhodes; kan det låta som en skrikande gris ( jag säger det som någonting positivt). För att börja med avslutningsspåret "Good morning" av Arthur Freed och Nacio Herb Brown,
    ur filmen "Singin" in the rain" - det är morgonscenen med Gene Kelly, Donald O" Connor och Debbie Reynolds som varit uppe hela natten. Lina Nyberg börjar med versen (som man sällan hör) till "Singin" in the rain": "Why am I smiling and why do I sing? Why does september seem sunny as spring?", för att gå över till "Good morning", som en aubade, en euforisk morgonhymn, färgad av livslust.
    Avslutningen blir en början med sin rörelse framåt i tiden. Förväntansfullt öppnar hon sig mot den löftesrika nya dagen, tvivlets dimridåer skingras.
    Skivans andra interpretspår, Lanes/ Harburgs "Old devil moon", ligger i skivans mitt och är en nocturne, ett vemodigt stycke i månens bleka sken. När dagen gryr, och ljuset kommer infinner sig känslan av lättnad och befrielse; bilden påminner om Platons grotta, det är praktisk filosofi i musikalisk och poetisk tappning.
    Lina Nybergs inkännande och artikulerade sångsätt ger emfas åt tankeinnehållet. Det hela är intelligent och genomtänkt, med flera musikaliska bottnar, jag hör exempelvis stämningar av Frank Zappa.
    "Slap that base" - basistenTorbjörn Zetterberg är avspänd men stramt koncentrerad, och han bidrar också med säregen bakgrundssång. Ur trumslagaren Sebastian Notinis selektiva tydlighet växer styrkan med små medel.

    Ingrid Strömdahl/SvD

  • Med sina senaste skivor har Lina Nyberg alltmer stärkt sin position som en av landets främsta jazzsångerskor. Hennes uttryck är genomarbetat och sammansatt, med lika mycket identitet förlagd i kompositioner och arrangemang som i själva rösten.
    Därför är det inte förvånande att hon också vågar sig ut på nya vägar. Nya skivan "Saragasso" är mer experimentell än någonsin, inte minst vad gäller det övergripande soundet. Borta är i princip all konventionell jazzinstrumentering; endast sång, elbas, slagverk, rhodespiano och diverse elektronik ryms i den stämningsfulla, nästan transcendentalt framåtskridande musiken. Nyberg är en singersongwriter som gör jazz på sitt eget sätt, men så kan hon också jazz. Det gör henne oberoende och orädd på så vis att hon tycks lita på sin kreativitet. Då hon också har fått med sig rösten kan hon rikta sitt uttryck med stor precision - och stor personlighet. Det känns därför helt logiskt att hon nu skalar bort mycket av det som riskerar att binda henne till en given genre.

    Johannes Cornell/DN



www.linanyberg.nu