- Jag vill berätta om Lina Nybergs njutbara "Saragasso".
Vokaljazz, uppluckrad med bossa och lite modern elektronik. En sugande
röst som kommer till mig när jag går ute i kylan,
värmer mig och sänder ett leende till mina läppar.
Lite på samma sätt som Monica Zetterlund brukar göra
för mig, trots att Lina Nyberg inte som så många
andra kvävt sin egen självbild i hennes skugga.
Allt verkar så enkelt när Lina långsamt rullar
över tonerna och väcker gamla standarden "Old Devil
Moon" till något nytt. Hennes långsamma, lite lekfulla
gnolande scat över Mathias Landæus fender rhodes.
Jag var fast redan från första stund, egentligen. När
hon räknar in till titelspåret, med varje siffra ifylld
av Torbjörn Zetterbergs bakgrundssång och den elektroniska
takten mixad med mer traditionella slagverk.
Jag är med ända till slutet, när hon river av både
Debbie Reynolds och Gene Kelleys paradnummer från "Singin'
in the Rain" i "Good Morning" över hetsiga slagverk
från Sebastian Notini. Första gången jag hörde
den funderade jag om det mest var corny att göra dem i ett
sånt här sammanhang. Men när låten var slut
visste jag att det bara var rätt. Busigt och allvarligt samtidigt.
Ljuvligt.
Kal Ström/dagensskiva.com - Detta är en innovativ platta. Men inte i meningen experimentell
eller omstörtande, snarare bara full av en starkt framåtskridande
rörelse.
För just nu utvecklas Lina Nyberg i rasande fart, helt i fas
med vad som händer i världen runt omkring henne. Och vad
vi får är dels ett exempel på hur kreativ den svenska
jazzscenen är just nu, dels ett prov på hur vokaljazzen
faktiskt kan förnyas år 2004.
Själv är jag både överväldigad och överraskad.
Visserligen fanns en diskret påannonsering av hur den här
plattan skulle låta redan på fjolårets ”Time”,
första inspelningen med bandet Pling med Mathias Landaeus
på piano och sampler, Torbjörn Zetterberg på
bas och Sebastian Notini på trummor och slagverk. Där
togs de första stegen mot den nya ”elektriska”
Linda Nyberg. Där skymtade vad som nu har utvecklats till
ett högst samtida sound, byggt på Landaeus elektroniska
ljudbild och Notinis brasilianska tänkande, något som
fick Lina att sjunga både öppnare och personligare.
Men ”Time”, som i och för sig var en helt fantastisk
platta, var fortfarande rotad i den akustiska vokaljazzens traditionella
världsordning. Nu är det kanske inte så att Linda
Nyberg har förändrats i grunden, hennes uttryck finns
och har alltid funnits i hennes låtskrivande, men det känns
som att hon har blivit fri att uttrycka sig som hon vill på
”Saragasso”, något som kan ha att göra
med att den är släppt på Moserobie utan några
som helst konstnärliga begränsningar.
För här är inte jazzen längre den dominerande
musikaliska formen, den finns där mest som frihet, känsla
och nyfikenhet. Här finns lika mycket nybossa, modern electronica,
nusoul, brasiliansk fusion och post-rock. Körerna på
”Spirulina” skulle kunna komma från Two Banks
Of Four och i några ögonblick på ”Saragasso”
rör hon vid samma skeva passion som Stina Nordestam. Det
är förmodligen helt omedvetet.
Den sprudlande och flirtiga ”This Is The Way Love Goes”
visar i sin tur upp en allt annat än inåtbunden Lina.
Här suddas alla gränser mellan jazz och pop ut, precis
som hon tenderar att göra i sina bästa ögonblick.
Samtidigt, eftersom hon har så grym koll på jazzen,
gör hon givetvis två oväntade standards. I ”Old
Devil Moon” är lidelsen lekfull, Lina scattar mot de
ärkedjupa rhodeslicksen – hur överlägsen
alla andra svenska elpianister är inte Mathias Landaeus!
- och paret dansar förtjust vidare över Notinis grundmurade
beat. Sedan ”Good Morning”, en av välfärdssamhällets
hurtigaste fanfarer, som spelades in live i Göteborg och
har förvandlats till en rusig, uppluckrad och utdragen epilog.
När allt kommer kring ligger också storheten med
hela ”Saragasso” i det enkla faktum att Lina Nyberg
skriver, och tolkar, väldigt bra låtar. Och det är
fantastisk hur det här bandet lyckas göra så mycket
av varenda låt utan att ramla ned i jazzens största
fälla: självupptagenheten.
Mer samtida än så här blir nog inte någonting
som går under beteckningen jazz idag. ”Saragasso”
borde ligga högt på topplistorna.
Tobias Brandt/La Musik
- För en konservativ jazzlyssnare tar det tid att uppskatta
Lina Nybergs storhet. Men hon är värd att vänta på...
Efter första lyssningen av Saragasso var jag beredd att kapa
Lina längs fotknölarna. Nu trängs jag i den kör
som lovordar en av våra mesta singer-songwriters. Men försök
inte att placera henne i något fack! Det var mitt första
misstag.
Lina Nyberg har nämligen allt som behövs för att
sticka ut - göra saker "her way". Hon är totalt
orädd för att ta nya grepp på den ordlösa sången.
Där litar hon fullt och fast på sin röst. Det gör
hon rätt i, även om det fordrar en del av lyssnaren.
Saragasso har vi lärt känna som ett hav dit ålen
når efter en livs-lång vandring. Lina Nyberg har kommit
halvvägs. Här har hon skippat konventionell "jazz-sättning",
men medmusikanterna är kända. Mathias Landaeus, rhodes
och diverse elektonik, Torbjörn Zetterberg, bas och bakgrundskör,
Sebastian Notini, pandeiro, trummor och percussion.
Tilläggas bör att vid sidan av allt eget material hör
vi en annorlunda version av klassiska Old devil moon.
Per-Henrik Cellton/Barometern
- Lina Nyberg har länge varit landets mest intressanta jazzsångerska.
Nya “Saragasso” är det bästa hon gjort på
länge. Den nya sättningen med Torbjörn Zetterberg
(bas och sång), Mathias Landaeus (fender rhodes) och Sebastian
Notini (trummor) ger hennes musik en annan förpackning. Men
det är fortfarande egensinnigt och ljusår från
andra jazzsångerskor som lyssnat sig sinnessjuka på
Monica Zetterlund och Nina Simone. Inte ens gamla klassikern “Old
devil moon” låter sliten.
Andreas Utterström
- Ny på Moserobie är sångerskan Lina Nyberg med
sin tionde skiva "Saragasso". Ingen av Lina Nybergs skivor
är den andra lik. Musikerna är visserligen desamma här
som på den lyriska fjolårsskivan "Time", men
nu är hon påfallande experimentell när hon ger sig
ut på musikaliska äventyr. (Min omedelbara tanke går
till en sångerska som Karen Mantler, dotter till pianisten
Carla Bley.)
När pianisten Mathias Landaeus understryker djärvheten,
på Fender Rhodes; kan det låta som en skrikande gris
( jag säger det som någonting positivt). För att
börja med avslutningsspåret "Good morning"
av Arthur Freed och Nacio Herb Brown,
ur filmen "Singin" in the rain" - det är morgonscenen
med Gene Kelly, Donald O" Connor och Debbie Reynolds som varit
uppe hela natten. Lina Nyberg börjar med versen (som man sällan
hör) till "Singin" in the rain": "Why am
I smiling and why do I sing? Why does september seem sunny as spring?",
för att gå över till "Good morning", som
en aubade, en euforisk morgonhymn, färgad av livslust.
Avslutningen blir en början med sin rörelse framåt
i tiden. Förväntansfullt öppnar hon sig mot den löftesrika
nya dagen, tvivlets dimridåer skingras.
Skivans andra interpretspår, Lanes/ Harburgs "Old devil
moon", ligger i skivans mitt och är en nocturne, ett vemodigt
stycke i månens bleka sken. När dagen gryr, och ljuset
kommer infinner sig känslan av lättnad och befrielse;
bilden påminner om Platons grotta, det är praktisk filosofi
i musikalisk och poetisk tappning.
Lina Nybergs inkännande och artikulerade sångsätt
ger emfas åt tankeinnehållet. Det hela är intelligent
och genomtänkt, med flera musikaliska bottnar, jag hör
exempelvis stämningar av Frank Zappa.
"Slap that base" - basistenTorbjörn Zetterberg är
avspänd men stramt koncentrerad, och han bidrar också
med säregen bakgrundssång. Ur trumslagaren Sebastian
Notinis selektiva tydlighet växer styrkan med små medel.
Ingrid Strömdahl/SvD
- Med sina senaste skivor har Lina Nyberg alltmer stärkt sin
position som en av landets främsta jazzsångerskor. Hennes
uttryck är genomarbetat och sammansatt, med lika mycket identitet
förlagd i kompositioner och arrangemang som i själva rösten.
Därför är det inte förvånande att hon
också vågar sig ut på nya vägar. Nya skivan
"Saragasso" är mer experimentell än någonsin,
inte minst vad gäller det övergripande soundet. Borta
är i princip all konventionell jazzinstrumentering; endast
sång, elbas, slagverk, rhodespiano och diverse elektronik
ryms i den stämningsfulla, nästan transcendentalt framåtskridande
musiken. Nyberg är en singersongwriter som gör jazz på
sitt eget sätt, men så kan hon också jazz. Det
gör henne oberoende och orädd på så vis att
hon tycks lita på sin kreativitet. Då hon också
har fått med sig rösten kan hon rikta sitt uttryck med
stor precision - och stor personlighet. Det känns därför
helt logiskt att hon nu skalar bort mycket av det som riskerar att
binda henne till en given genre.
Johannes Cornell/DN
www.linanyberg.nu |