KULLRUSK

När tenorsaxofonisterna Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson går samman i ett elektrifierat ljudexperiment, händer det saker. Den här gången spelar Ruskträsk altsax, "amplified" i likhet med Kullhammars tenorsax. Den amplifierade saxduon uppnår ett ypperligt samspel. Ruskträsks känsla för klanger är välkänd från gruppen Oddjob, tillsammans med trumpetaren Goran Kajfes.
Också i Kullhammar har han en samstämmig moatjé. Säregna fusionsljud uppstår, exempelvis återklanger som en hammondorgel. Det gör att kvartetten, Sven Lindvall, bas, och Martin Jonsson, trummor, låter som en avsevärt större grupp.
Musikens vitala framåtrörelse bärs och närs av det elektriska "soundet", som bäddar för svängighet och accentuerar den. Känslostämningarna svingar sig från den högt stämt innerliga "When a man loves a woman" av Lewis/Wright (enda icke-original), till det blasfemiskt raljerande som i "Hard Shit Luxury" eller "Missionären". "Alice The Babs" är en hyllning till la prima donna assoluta bland nu verksamma svenska sångerskor alla kategorier.
Ingrid Strömdahl/Svenska Dagbladet
Två av landets mest och härligast oförsiktiga saxofonister pluggar in sina horn i en förstärkare och drar iväg, kompad av en stenhård, lika orädd rytmsektion. Det blir en jazz som är lika mycket blaxploitation-funk och betong-rock. Men inte utan respekt; till och med Percy Sledge borde gilla versionen av "When A Man Loves A Woman".
Lennart Persson
Årets svenska jazzutgivning har bjudit på flera fantastiska plattor. Länge var Goran Kajfes “Head spin” högst upp på prispallen. Men inte nu längre. Årets jazzskiva har kommit nu. Och den ges inte oväntat ut på saxofonisten Jonas Kullhammars bolag Moserobie Music. Gruppen Kullrusk är en ny konstellation som förutom Kullhammar består av saxofonisten Per “Ruskträsk” Johansson, basisten Sven Lindvall och trummisen Martin Jonsson. Efter två spelningar i våras bokade bandet en studio för att spela in debutplattan. När Kullhammar och “Ruskträsk” satte sig för att skriva låtar var ambitionen att göra en jazzig rockplatta, snarare än en rockig jazzplatta. Inför arbetet med skivan lyssnade de mycket på rockveteranen Pugh Rogefeldts tidiga produktion. 70-talsgruppen Love, vars lp-skivor ofta snurrar hemma hos Kullhammar, är en annan inspirationskälla. Kullrusk har en sådan energi och driv att det är svårt att komma med en enda invändning. Bäst gillar jag låtarna “Alice the Babs” och “Kalimero” - och det beror inte bara på titlarna. Spelningen i samband med releasefesten på Mosebacke i Stockholm den 1 oktober kan inte bli annat än oförglömlig.
Andreas Utterström/Nerikes Allehanda
Var går egentligen gränsen mellan jazz och rock? Är det över
huvud taget intressant att göra en sånad uppdelning?
Sveriges två kanske mest lovande unga saxofonister, Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson, tycker inte det.
De pluggar bara in sina saxofoner i varsin gitarrförstärkare och spelar tills det ryker om högtalarna. Skivan är inspelad i samma Gröndals-studio där The Hives verkar. Saxofonspelet påminner lika mycket om The Who som om John Coltrane.
Genom att använda soulveterarena Martin Jonsson och Sven Lindvall på trummor och bas får de dessutom till ett förödande sväng.
Jan Gradvall/Dagens Industri
Kullrusk skulle lika gärna kunnat heta Träskhammar. Kärnan i bandet är nämligen saxofonisterna Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson, båda meriterade musiker. Kullhammar är dessutom allstädes närvarande överallt i år eftersom jag har placerat hans "Bebopalulia!" på varenda cd-r jag komponerat åt mig själv på sistone. När de tu nu slagit sig samman är det gränsöverskridande musik som står på dagordningen. De har kopplat sina saxofoner (tenor- respektive alt) till gitarrförstärkare och effektpedaler och skapat vild och ibland störande jazz. Det är långt från easy listening men det låter fantastiskt.
Med hjälp av grymma rytmmaskinen Sven Lindvall och Martin Jonsson låter Kullrusk adrenalinet flöda i en smått kaotisk blandning av rock och jazz, saxofonerna duellerar hejdlöst och Lindvalls bas i spår som "Hard Shit Luxury" och "Two'd" knäcker hårt. Albumet innehåller hyllningar till såväl Alice Babs och punkbandet Randy vilket om inte annat säger något om inställningen till musik. Två inspelningsdagar har använts till skivan och det finns något direkt och här-och-nu över hela anrättningen. Både stil och tempo skiftar friskt och det är en platta som trots sin vildsinthet andas och framför allt låter lyssnaren andas. Mera meditativa spår som "Missionären" (heter den så för att det är kanske det mest konventionella spåret?) och "Ove 2004" bryter av fint mot de partier Kullrusk låter som Jimi Hendrix återfödd som saxofonist med två uppsättningar lungor och läppar. En fin tolkning av "When a man loves a woman" avslutar denna mycket aptitliga mix.
I pressreleasen låter Kullrusk antyda att de ser plattan som en jazzig rockskiva. Rockig jazzskiva säger nog jag och om punk är en attityd så kan jag till och med slå till med punkig jazzskiva, men det är oviktigt - det viktiga är att Kullrusk gungar och låten som får samsas med "Bebopalulia" på framtida blandskivor blir nog "Alice The Babs".
Niklas Gustafsson/musiklandet.se
Har man bara bestämt sig för några enkla regler för sin musik behöver det inte vara så svårt att få till det. Att våga teoretisera lite. Jag vet det låter svintrist, men det är tvärtom. I en tydlig form går det att finna frihet och slappna av.
När Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson, två av landets mest spännande saxofonister, började skissa på ett gemensamt band vågade de sätta ramar. Bandet skulle vara litet, de två och en rytmsektion (superduon Sven Lindvall på kontrabas och Martin Jonsson på trummor). Saxofonerna körda genom gitarrförstärkare och effektpedaler. Mål: en jazzig rockskiva.
På sätt och vis blir det som att våga ställa frågor. Vad spelar vi? Vad är jazz? Jag tror att de flesta verkligt kreativa musiker mår bra av att ifrågasätta sin egen musik. Att testa sina gränser. Att närma sig tonerna från nya vinklar.
Hade jag inte läst det där om rock som Jonas och Per själva skrev hade jag aldrig tänkt tanken. För mig är det här en jazzig jazzskiva som slår direkt mot svängnerven. En sån där skiva som jag kan stoppa i handen när någon för första gången vill smaka jazz. Att jag sen rent spontant ser bilder av slitna Marshallstackar, lika nedgångna svarta instrumentlådor och små klubbscener med ungefär åtta ljuslådor i varmt rött och gult är möjligen bevis på att Jonas och Per nådde närmre sitt mål än jag erkänner.
Jag vet inte när jag lyssnade på en skiva tjugo gånger på en månad senast utan att tröttna. De här melodierna klarar den sortens påfrestning trots att de är direktfästande som flugpapper. Trots skenbar enkelhet finns fullt av små finurliga instick att upptäcka. Ett groove som bäddar in själar i behov av närhet och omfamning.
Nu hoppas jag bara få höra det här från en scen nära mig.
Patrik Hamberg/dagensskiva.com
Bakom det kryptiska gruppnamnet döljer sig först och främst saxofonisterna Jonas Kullhammar och Per " Ruskträsk " Johansson. Gruppen fulländas av basisten Sven Lindvall och trumslagaren Martin Jonsson. Det är svårt att definiera killarnas musik. Här finns jazz, starka rockelement och en sjudande spontanitet vars snabba infall inte sällan görs med glimten i ögonvrån. Många puritaner hajar säkert till och ryggar tillbaka men den som låtit sig överraskas och med lite is i magen låter sig följa med i musikens överraskande turer får sig till livs en musikstund av ovanligt slag. Så kändes det när jag körde igenom plattan första gången. Att Kullrusk låtit sig inspireras av Pugh Rogerfeldt, Jimi Hendrix, The Who och Eddie Harris behöver inte vara någon nackdel i sammanhanget.
Ett minst sagt eget sound har killarna skaffat sig genom att anbringa gitarrförstärkare och pedaler till sina instrument. Kontentan har blivit en musik som pendlar mellan jazz och tuff rock. Allt gjort med en sjujäkla energi, humor och övertygelse. Sven Lindvalls och Martin Jonssons hårda driv ger Jonas och " Ruskträsks " melodier ideliga kickar som får de attackerande förvrängda saxofonerna att gå på högvarv. Det är en kul skiva som åter visar att det inte saknas idéer hos Moserobie.
Be Happy, tycks vara en av tegelstenarna i bolagets rörliga verksamhet.
Jazzlife.se
Kullrusk är namnet på saxofonisterna Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johanssons nystartade band. Övriga medverkande är den energiladdade duon, basisten Sven Lindvall och trumslagaren Martin Jonsson. Musiken är en blandning av rykande rock späckad med starka jazzkryddor. Soundet är mycket speciellt. Saxofonerna körs genom gitarrförstärkare och med pedalers hjälp får gruppen ett sound och varumärke som drar till sig uppmärksamhet. Det kokar om musiken- ibland på gränsen till att koka över. Många jazzdiggare har säkert åsikter om detta, men hur som helst. Jag har förbaskat roligt åt deras spontana eskapader där fantasin och modet att våga göra något nytt måste prisas. Det är inte enbart Jonas och "Ruskträsk" som ger musiken temperamentsfullt liv. Sven Lindvall och Martin Jonsson är ett idealkomp med dynamiskt driv och inspirerande kraft som kommer väl till pass när blåsarnas fyrverkerier brakar loss.
GÖRAN OLSON/Gävle Dagblad
Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson satte mickar på saxarna och körde dem genom gitarrförstärkare och en räcka effektpedaler. Och resultatet blev förtjusande.
Kvartetten med Sven Lindvall på "Bjärton upright bass" och Martin Jonsson på trummor trycker ur sig en funkig bluesjazz med rockattityd som både känns nyfräsch och sprider energi över världen. De två saxmännen laborerar nyfiket med diverse sound och samspelet är hungrigt; när en tar solo lägger den andre ackordtoner eller uppmuntrande riff.
Inspirationen har tankats hos gamla fina Made in Sweden, Pugh, Hendrix och The Who, med flera. Men alla låtarna utom "When a man loves a woman" kommer ur musikerna själva. Blues i olika former går igen överallt och de fyra hinner också få med snutig sjuktakt ("Two'd"), afrikanska klanger ("Missionären") och stilla svävande drömmar ("Ove 2004").
Det är lätt att bli kullruskad av den här cdn.
Alexander Agrell/Sydsvenska Dagbladet
...men om den kanske inte hör hemma i träningspasset inför Perspectives 2004 - och inte släpps officiellt förrän i slutet av september - vill jag slå ett slag (gärna med stångjärnshammare) för skivan Kullrusk (Moserobie) med gruppen som bär samma namn. Något liknande har inte hörts sedan Eddie Harris storhetstid på 60-talet, och egentligen inte ens då.
Bakom Kullrusk döljer sig saxofonisterna Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson, basisten Sven Lindvall och trumslagaren Martin Jonsson. Briljanta musiker med egenart alla fyra. Som Kullrusk debuterade kvartetten i mars i år, skivan spelade den in under två dagar i maj.
Någon jazz i vanlig bemärkelse handlar det ingalunda om. Snarare är Kullrusk en jazzig rockskiva med inslag av såväl friform som funk, där särprägeln förvärvas genom att Kullhammar och "Ruskträsk" med suveränt spel och fullständig kontroll låter köra sina saxofoner genom gitarrförstärkare med diverse effektpedaler. Det är gasen i botten allt som oftast och musiken svänger något alldeles kolossalt.
Peter Bornemark/Eskilstunakuriren
Bakom Kullrusk gömmer sig två av av Sveriges förnämsta blåsvirtouser, naturligtvis Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson. Den som kan sin nutida Svenska jazzhistoria har säkert drömt våta drömmar om att stänga in dessa två herrar i en studio. Lägg därtill kufiske producenten Pelle Gunnerfeldt och ingen tvivlar på att vad som helst kan hända. Roligt nog händer det saker på Kullrusks självbetitlade debutalbum. Saxofonerna liknar många gånger elgitarrer då de med hjälp av gitarrförstärkare begåvas med med oanade effekter. För ett ögonblick anas kanske något av den genre producent Pelle Gunnerfeldt representerar med egna bandet Fireside. Men framför allt är det med stora mått humor och tydlig spelglädje som framtidshoppen Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson visar att de tar den Svenska jazzpublikens förtroende på allvar. Energin och kraften kommer dock inte enbart från gunstlingarnas saxofoner. Deras yviga blåscrescendon kompas utmärkt och känslofyllt av basisten Sven Lindvall och trumslagaren Martin Jonsson.
KALLE BERGBOM/Situation Stockholm

www.kullrusk.com