All about Jazz
Jonas Kullhammar, a young Rollins and Coltrane-inspired postbopper,
bares his soul on this gregarious quartet session recorded without a net in
July ‚01 at the Glenn Miller Café (exact location unknown). Kullhammar, who
was then twentythree, wrote everything except Trane‚s "Your Lady" and his
sunny compositions provide an excellent jumpingˆoff point for tight group
interaction and extended solos, which is what this concert date is all
about. Kullhammar doesn‚t hesitate to explore the upper and lower reaches
of his tenor sax, and while I don‚t find his more labored ad-libs especially
persuasive, there‚s certainly no denying his commitment or enthusiasm.
There are times when Kullhammar sounds quite close to Rollins, others when he
dives off the deep end to swim with such freestyle specialists as Coltrane,
David Ware, Archie Shepp, Von Freeman or Pharoah Sanders, for whom the
album's closing number is named. I know nothing about Kullhammar's companions
(there are no liner notes) except that each of them is an impressive
sharpshooter. Gulz plays Fender Rhodes throughout, and in his capable hands
the oftˆmaligned instrument is a pleasure to hear. Bassist Zetterberg is
limber and dynamic, drummer Holgersson eager and responsive. Kullhammar
moves closest to Rollins on the galloping „Horseface,‰ which encompasses
some of his most charismatic blowing (and ardent solos by Gulz and
Holgersson). He abandons the tenor only once, playing baritone for a chorus
or two on "Your Lady". This is audacious if not always eloquent
contemporary Jazz, awash in soul and underlining the talents of four
noteworthy musicians.
//Jack Bowers
Ur Mats Olssons "bäst just nu" lista på feber.se
V. 5 2002
Jonas Kullhammar
The Soul Of Jonas Kullhammar
(Moserobie/egen distribution)
Jag ville aldrig bli recensent igen.
Jag var det i alldeles för många år.
Feber var ett hobbyprojekt som kom att bli mycket mycket större än nån av
oss kunnat ana eller (mar)drömma om. Feber kom att växa åtminstone mig över
huvudet, som också måste gå på träningar med fotbollslandslaget. Jag fick
mot slutet som nöjesjournalist svårt att ta kritikerrollen på riktigt allvar
- man lyssnar på en cd några gånger, skriver . . . men man vet aldrig när
eller om cd-n verkligen blir en del av en själv. Jag vill inte bli en som
skriver regelbunden kritik.
Men det kan fungera på andra hållet också.
Hade jag inte varit involverad i Feber hade jag nog aldrig kommit över
saxofonisten Jonas Kullhammar.
Hans första cd, "Salut", låg länge på gamla Feber-redaktionen, ingen ville
ha den så till slut tog jag den och tänkte att man kan alltid sälja den.
Men vilken härlig överraskning!
Att få vara med och upptäcka Jonas Kullhammar är andra sidan av
recensentmyntet: glädjen av att få höra nåt så bra så helt oväntat.
Jonas Kullhammar.
Glöm honom aldrig.
Det är nog ingen risk.
Mats Olsson's lista över bästa album 2001 på feber.se
...18. Jonas Kullhammar - The Soul Of Jonas Kullhammar
Ur Tobia Fröbergs krönika: "Här är det bästa med Jazzåret 2001" Publicerad i
Aftonbladet 26/12 2001
...På grund av musikbranschens vinstångest får jazzen allt mindre plats, men
då spottar de svenska musikerna i sina händer och bildar egna skivbolag. Det
finns flera lysande exempel - Jonas Kullhammar...
... Och här är min lista som ska försöka sammanfatta det hela.
Årets svenska ...
GENOMBROTT: 23-årige saxofonisten Jonas Kullhammar förstås. Fick recensenter
och publik att hjula av gläje - oftast iförd en stickad, ful mössa och
fjunigt skägg. Den grabben kommer att gå långt.
... ÅRETS BANDPLATTA: Har länge hållit på Kullhammars "The soul Of Jonas
Kullhammar". Sedan fick jag Fredrik Noréns "Plays" i lurarna, så nu vet jag
inte (Kullhammar är förresten med på den här också).
...ÅRETS JAZZMUSIKER 1: Den där Kullhammar, igen.
Ur Mats Olsson's Sportkrönika "Pillren färgade hela året svart"
Publicerad i Expressen den 30/12 2001
...ÅRETS MAN: Fredrik Nyberg - tillbaka mot alla odds.
resten: Tony Rickardsson, Armand Krajnc - lät nävarna tala mot Roberto,
Paolo Roberto är alltid underhållande att se och lyssna på, Kristian
Huselius, Jonas Kullhammar - Sveriges saxigaste, Zlatan ....
Ur Gunnar Holmbergs Krönika: Jazzåret Summerat
Publicerat i VLT den 31/12 2001
Årets friskus: 23-årige tenorsaxofonisten Jonas Kullhammar gav på eget
skivmärke ut sin andra liveskiva, The soul of Jonas Kullhammar (Moserobie),
och lät även saxkompisen Alberto Pinton
debutera med sin Clear now. Dessutom blev Jonas i höstas förstagångspappa
samt hördes på skiva och turné med Magnus
Lindgren och Fredrik Norén.
Recension i Jazzstage
Jonas andra platta i egen regi väcker samma starka känslor inom mig som hans
debutplatta på det egna bolaget frambringade. Med Fender Rhodesspelaren
Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas
Holgersson vänder han mer eller mindre upp och ner på lokuset Glenn Miller
Kafé i Stockholm. Jonas har skrivit all musik utom Your Lady som tillhör en
viss Trane. Vill man lyssna till rolig vitaliserande jazz är den här gruppen ett utmärkt
val. Jonas och hans mannar passar perfekt för att spela in live. De har en härlig
output som genererar ömsesidiga vibbar mellan publik och spelare.
Spontaniteten får näring och musikerna vågar ta risker och spela ut för
fullt. Gruppen har en härligt medryckande rytmisk känsla. Torbjörns
basgångar har spänst och ger livsviktig kraft. Tillsammans med Jonas H:s
trummor manas en puls fram som går ut i fingerspetsarna.
Med Gultz Fender Rhodes i botten bygger det snabbtänkta kompet en idealisk
avstampsyta för Jonas fantasifulla trippar. Han är djärv. Greppar snabbt de
chanser och luckor som kompet öppnar. Fenderns klang ger gruppen ett
speciellt sound, helt annorlunda än när en tenorkvartett med piano backar
upp. Det vassa soundet sticker och kelar. När Gulz spelar en envist
upprepande basfigur under Jonas solo i Chico Chico bildas en effektfull pol
till de virvlande trumstockarna. Gulz är en attraktion vilket han bevisat i
många år. Han är en glänsande solist med ett rikt idéflöde. I teamarbetet är
han en stimulerande kommentator.
Göran Olson
Ur Stockholms fria tidning november 2001
Svensk jazz lever!
Med En Sång om Kärlek och stort självförtroende har Jonas Kullhammar dragit igång
sin skivkarriär. Ur hans rymliga och generösa saxofon ekar dom stora mästarna.
Jonas´ Frippes Blues är en kusin till John Coltranes blues Chasin´the Trane på hans
Live at The Village Vanguard från 1961. Sämre förebilder kan man ha.
Bengt "Frippe" Nordström var en av Sveriges originellaste musiker. Han dog nyligen,
men efter inspelningen. "Salut" heter skivan.
På den senaste, helt färska, CDn "The Soul of Jonas Kullhammar", spelar han
också Coltranes ballad Your Lady, på ett coltraneskt sätt, en uppskattande bugning
åt mästaren. Övrigt material är hans eget. Bas och trummor är lika heta som
på den första skivan, men Torbjörn Gulzs piano är utbytt mot elektroniska
klaviaturer som klingar svalare. Musiken är ett steg modernare och öppnare på skiva två.
Fusion är det emellertid inte fråga om, trots elektriciteten.
Lyssna till exempel på den femton minuter långa Oh My God/It´s Blood, där Jonas efter ett
pianointro metodiskt spikar fast temat likt en statuarisk Pharoah Sanders (en Coltranelärjunge),
följt av en melodiskt bassolo av Torbjörn Zetterberg.
Trummorna spelas med gott driv av Jonas Holgersson.
Spelet på skiva två har kanske inte samma entusiastiska fart som på den
första. En dos funkelektrisk Miles Davis är tillsatt. Men sällan dyker det
upp en sådan upplyftande och fartfylld jazz, som tar sig en självklar plats på scenen.
En stormvind som inte oroar sig utan självklart sveper över musiklandskapet.
Utan att verka bekymra sig borrar Jonas Kullhammar fram genom jazzhistorien. Hittills är det 60- och
70-tal som gäller, men trots de uppenbara referenserna bakåt är inte musiken nostalgisk
som den blir när till exempel Bernt Rosengren lutar sig tillbaka mot sin ungdoms musik.
Jonas Kullhammar spelar för unga och gamla här och nu.
Jazz på skiva är bra, bra levande jazz är ännu bättre!
Leif Carlsson
Göteborgsposten
(fyra fyrar)
Ung saxofonist (23 år) som har spelat på en stor hög skivor med bland annat Christian Falk,
Goran Kajfes, Nicolai Dunger och The (International) Noise Conspiracy. Andra skivan med
Kullhammars kvartett är inspelad på Glenn Miller Café i juli i år. Sju egna låtar och en
tolkning av John Coltranes Your lady. Det jag gillar mest med skivan är kvartettens breda
register, Oh, my god/it's blood startar exempelvis som gospelbluesjazz à la Ayler och
fortsätter med ett soulfunkgroove, Kullhammar river av ett vasst solo, innan Torbjörn Gutz
(Fender rhodes), Torbjörn Zetterberg (bas) och Jonas Holgersson (trummor) tar över.
Det finns mycket mer av samma vara. Starkt album av en saxofonist som bara är i början av en
säkerligen framgångsrik karriär. Plattan är lättast att få tag på genom www.kullhammar.com
Publicerad 2001-12-06
PM Jönsson
Jonas Kullhammar Quartet: The soul of Jonas K (Moserobie Music)
Kullhammar är en saxbuse med glimten i ögat. Han bräker ystert med håret på
ända och verkar förvåna sig själv med vilken fräck kraft han driver på
musikerkompisarna.
Tungt vräk från musiker med spända muskler.
LASSE ÅBOM
Corren.se
Nerikes Allehanda 13/11 2001
RECENSION
JONAS KULLHAMMAR QUARTET
The soul of Jonas Kullhammar
(Moserobie Music Production)
ATT VARA FÖR smart är den största risken med jazz. Det finns alldeles för många artister
som ikläder sig en kylig, tillbakalutad stil och satsar på hotellbarspubliken.
De sjunger eller spelar "Blame it on my youth" och "I get a kick out of you".
Jonas Kullhammar tillhör inte dem.
Hans kvartett spelar musik som gnistrar och sprakar och glöder. Paralleller till
Per "Texas" Johansson och Fredrik Ljungkvist ligger nära till hands, men känns onödiga.
JKQ behöver ingen draghjälp.
ANDREAS UTTERSTRÖM
Betyg: * * * 1/2
rubrik: Lustfyllt energiutsläpp
Som om John Coltrane, Sonny Rollins och deras yngre kollega David Murray
lekt kull tillsammans i souljazzens hage.
23-årige Jonas Kullhammar har ett osvenskt utåtriktat och lustfyllt sätt
att hantera sin tenorsax. I honom bor Rollins frustande fors, grovkorniga
ton och sätt att massera en eller två toner, Coltranes majestätiska
hymnstämningar och Murrays sound-laborationer med överslag i falsett och
fritonala utbrott.
Fast Kullhammar verkar inte sjukligt kluven för det, han bara limmar ihop
bitarna med en tub egen personlighet och står på utan hämningar.
Han får hjälp av Torbjörn Gulz på Fender Rhodes-elpiano, basisten
Torbjörn Zetterberg och trummisen Jonas Holgersson, som effektivt och ekonomiskt
matchar Jonas K:s idéer, energiutsläpp och temperament.
Gulz bidrar också med en portion finlir.
Mycket sväng och blues blir det. Plattan spelades in live på Glenn Miller
Café i Stockholm och huvudmannen står för alla kompositioner utom "Your
Lady" (av Coltrane). Kullhammar skriver bra och varierat - "Pharoah" är
skumpig calypso, "Oh My God" just en fåtonig "Coltranepsalm", "Horseface"
en nästan löjligt glad dänga och "Medalj" en hetsig durvals. "Chico Chico"
står för soulig tuffjazz med mycket driv i, där pianospelet - och titeln -
får en att tänka på Chick Corea.
Kul och stimulerande.
ALEXANDER AGRELL
Gefle Dagblad den 17/10.
***** (5 prickar)
Jonas Kullhammar Quartet
The Soul Of Jonas Kullhammar
(m.m.p)
Bernt Rosengren undantagen - men har någon tenorsaxofonist gjort en sådan härlig debut
inom den svenska jazzen som Jonas Kullhammar? Stort löfte var han före 20 - knappa 23 är
han en portalfigur inom den unga kreativa jazzen. Att han spelar in sig på eget bolag är
också ett bevis på detta. Jonas förra platta,"Salut", var häftig - den här är än bättre.
Tillsammans med Fender Rhodes-spelaren Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och
trumslagaren Jonas Holgersson inspelade på Glenn Miller Café i Stockholm ges en uppvisning
i oförfalskat jazzspel där spontaniteten och ärligheten får fritt spelrum.
Med pondus och en fulllödig ton visar Jonas sin slagkraft i egna låtar som applicerats med
en klang från Gulzs Fender Rhodes. Effektfull bildas en taggad motpol till den frustande saxofonen.
Genial idé - lite glömd idag. Gulz är även en solistattraktion av rang. Torbjörns spänstiga bas i
kombination med Jonas snärtiga okonventionella trumspel ger kompet hög karat.
GÖRAN OLSON
Jonas Kullhammar
Betyg: 4 CD
The Soul of Jonas Kullhammar
Publicerad i Sundsvalls Tidning 2001-10-19
Den svenska jazzens saxofonpopulation har under de senaste åren haft ett rikt tillskott
av unga begåvningar och en av dessa är 23-årige Jonas Kullhammar. Det här hans andra skiva,
i eget namn och på eget märke, vilket visar målmedvetenhet och självständighet.
En inställning som naturligtvis sätter avtryck i den musik som spelas. Allt material med
fyndiga titlar, ex.vis Snake City West (Västra Orminge) har Jonas totat ihop bortsett från
Your Lady som bär John Coltranes signatur.
Kompet är det samma som tidigare med Torbjörn Gulz Fender Rhodes, Torbjörn Zetterberg bas
och Jonas Holgersson trummor. Att pianot ersatts med Fender Rhodes är för att det harmonierar
bra med kontrabasen vilket ger ett annorlunda sound. Tillsammans med det alerta kompets säkra
stöd bjuder Kullhammar på ett spännande och oförutsägbart saxofonspel med glödande materia.
Salut var ett starkt debutalbum men denna är flera snäpp bättre!
Hans-Erik Bergman
Aftonbladet 17/10 ++++
Het spis
Jonas Kullhammar Quartet - The soul of Jonas Kulhammar
Höstens jazzartist har doft av party
Höstens hetaste svenska jazzartist?
Enkelt, han heter Jonas Kullhammar och spelar saxofon.
Och han har på bara några veckor fått landets jazzrecensenter att gå ner i spagat.
Det är hur enkelt som helst att gilla en sån som Jonas Kullhammar.
Han väljer bort skivbolag och bekostar i stället sina inspelningar själv för att ha
full koll över musik, omslag och - nog så viktigt - ekonomi och distrubution.
Jag antar att det krävs en vilja och disciplin av Gunde Svans kaliber, men den här
22-årige stockholmaren verkar ha allt det där...
...och faktiskt lite till. Extrem musikalitet och god smak tror jag visst att det
brukar kallas för. "The soul of Jonas Kullhammar" är, precis som debuten "Salut"
från förra året, inspelad på Glenn Miller Cafés pyttelilla scen i Stockholm.
Och precis som på "Salut" har Kullhammar - som spelat med bland andra Bo Kaspers Orkester,
Nicolai Dunger, The (International) Noice Conspiracy, Goran Kajfes, Christian Falk och
Hector Bingert - sina polare Torbjörn Zetterberg (bas), Torbjörn Gulz (Fender Rhodes)
och Jonas Holgersson (trummor) i ryggen.
Jonas Kullhammar har ena foten på sina gamla John Coltrane-skivor och den andra mitt i
Stockholm city. Det luktar roliga partykvällar, 1970-tal och polisonger. Och jag säger
bara så här: vill du veta hur svensk jazz mår år 2001 och bara ska köpa en platta, köp den här.
För att göra det måste du gå in på www.kullhammar.com ,
för vad jag vet hittar du inte plattan i affärerna.
Jag rekommenderar starkt en stadspromenad med galna "Chico chico", vackert stökiga
"Oh my God/It"s blood" och glada "Round about the 9th of october" i lurarna.
Du kommer gå omkring med ett fånigt flin men bry dig inte om det.
Riktigt bra musik gör sånt med människor.
Av:Tobias Fröberg
Recension i tidningen GROOVE
JONAS KULLHAMMAR QUARTET
"The Soul of Jonas Kullhammar"
Moserobie Music Productions
Saxofonisten Jonas Kullhammar kan bland annat höras på skivor med Christian Falk och Nicolai Dunger.
Här är han, för andra gången på skiva, i full frihet med sin egen kvartett.
Påverkan från John Coltrane (som för övrigt står för Your Lady, skivans enda icke-original) skymmer
inte Kullhammars egen styrka. Catchiga melodier balanseras snyggt mot väl utmätt spräck, vilket passar
fint till Kullhammars ton som är både fyllig och kärv på samma gång. Dock önskar jag att Torbjörn Gulz
istället för sitt Fender Rhodes valt ett akustiskt piano. En mer organisk klang hade smält in bättre i
helheten, och dessutom gjort hans livliga spel en större tjänst. En marginalitet förvisso, för det svänger
bra, både individuellt och kollektivt.
Peter Sjöblom
feber.se/Expressen (fyra getingar) av Mats Olsson 28/9 2001
Föll som glidtacklad när jag vek upp Jonas Kullhammars första cd och det stod:
"PLAY IT LOUD!".
Spela högt. Svensk jazz med uppmaningen att spela högt.
Debuten "Salut" bekostade och distribuerade Jonas själv, upplagan tog slut och
han fick möjlighet att göra en till. Det är den ni har här.
Han är 22 år men har en lång meritlista tejpad på saxofonen och har spelat med
Fredrik Norén, Hector Bingert, Goran Kajfes, Nicolai Dunger, Wille Crafoord,
Bo Kasper, radiojazzgruppen Noveau, The (International) Noice Conspiracy och
Christian Falk. Han har just avslutat en cd med Peter Jansson från Aaly Trio och
Paal Nilssen Love från The Thing. Den jazz han gör på egen hand är inte revolutionerande.
Jonas lutar sig för mycket på traditioner och hur hans stora favoriter lät för det.
Men revolution har aldrig varit ett krav hos mig. Jonas Kullhammar gör sin jazz med
en väldig entusiasm, spelglädje och humor. Intellektuella jazzsvenskar brukar döpa sina
låtar till obegripligheter men Jonas kallade en för "I sheriffens klor" på förra cd-n och
kommer man från Orminge utanför Stockholm är det givet att en låt här får heta "Snake City West"
- och jag tror att "Round About The 9th Of October" är datumet när Jonas första barn ska födas.
Jag älskar den typen av trivial lekfullhet och älskar värmen och glöden i den här kvartetten med
Jonas, Torbjörn Zetterberg bas, Torbjörn Gulz piano och Jonas Holgersson trummor.
Ordet "lättlyssnat" har med tiden fått en negativ klang men precis som lättläst är beröm är
lättlyssnat det också. Det är med saxofonister som med fotbollsmålvakter: de blir bara bättre.
Jonas Kullhammar gör med all säkerhet nåt revolutionerande så småningom, fram till dess behåller
jag mitt leende och mina knäppande fingrar och njuter av det otroligt snygga omslaget.
"The Soul of Jonas Kullhammar" finns i ett fåtal skivaffärer men går ni in på hans hemsida
www.kullhammar.com, mejlar på jonas@kullhammar.com eller ringer 08-715 31 89/070-745 69 39
får ni cd-n snabbare och billigare än ni ens vågat drömma om.
Spela den högt, jävligt högt!
(8/10)
DN 28/9 2001 Av Måns Wallgren
Utropstecknets andra kanonplatta
Saxofonisten Jonas Kullhammars debut "Salut" var det stora utropstecknet
i svensk jazz förra året och nu kommer uppföljaren. återigen väljer han
att distribuera den själv (www.kullhammar. com), återigen är Torbjörn Gulz,
Torbjörn Zetterberg och Jonas Holgersson hans medspelare och återigen har
han valt stans pyttigaste scen, Glenn Miller café, för sin seans.
Men en sak har förändrats. Gulz spelar nu på ett Fender Rhodes elpiano, ett
exempel på en gryende trend - elektriska instrument är inte längre fy-fy inom
jazzen. Marsalis förbannelse har släppt. Men någon fusion handlar det inte om.
Kullhammar står trygg och stark i en mustig, brötig jazz med 60- och 70-talsrötter.
Han blåser hårt och med en häpnadsväckande idérikedom inte långt från tenorister
som Coltrane, Sam Rivers och Archie Shepp i sju egna låtar och Coltranes "Your lady".
Kompet är kompetent men kunde stå på hårdare emellanåt, speciellt där de antyder
funk, då hade den här skivan blivit rena dynamiten. Och Gulz låter lite vek vid
klaviaturen, vilket till en del kan förklaras med att han ligger lågt i mixen.
Men Jonas Kullhammar gör åter en besjälad kanonplatta. Att Greg Christie,
en New York-konstnär som bland annat bidrog med målningar till en Coltranebox
för några år sedan, ville göra omslaget förvånar inte.
Dagens Industri 22/9 2001 (Högsta betyg)
The Soul Of Jonas Kullhammar
En samlad jazzkritikerkår utsåg i fjol tenorsaxofonisten Jonas
Kullhammar till årets nykomling. Nu har Kullhammar producerat
sin andra live-CD i egen regi, inspelad två julikvällar på Glenn
Miller Café i Stockholm. Blott 23-årige Kullhammar presterar en
fokuserad energi och musikalisk mognad som förbluffar. Med en enormt
stor och vital ton länkar han Coleman Hawkins-tradition med nuet;
i nivå med en gigant som Sonny Rollins! Stora ord, men Kullhammar går
på knock, han är het när årets Gyllene Skiva ska utses, jag lovar.
Kvartetten i övrigt är lysande. Läckert elpiano av Torbjörn Gulz,
fullfjädrad kontrabas av Torbjörn Zetterberg och underbart elastiskt
trumspel av Jonas Holgersson fullbordar en strålande skiva.
Kullhammars sinnrika originalmelodier fungerar perfekt som avstamp
för en ungdomlig jazz som bejakar traditionen och pekar framåt.
/Leif Domnérus
SVD 21/9 2001
Humoristisk musiksyn med kvalitet
***** (fem stjärnor)
Det börjar med Torbjörn Zetterbergs energiladdade kontrabas.
Trumslagaren Jonas Holgersson sluter an med sitt drivande spel;
så bryter Jonas Kullhammars saxofon in som en röst, och Torbjörn
Gulz hörs på Fender Rhodes. Stycket heter Snake City West,
Västra Orminge på svenska. De fyndiga titlarna återspeglar en
humoristisk musiksyn. Medalj är en calypso med lekfulla rytm-
förskjutningar. Kompositionerna är hans egna med ett undantag,
Coltrane; annars är Sonny Rollins huvudinspiratören.
När 23-årige Jonas Kullhammar nu kommer med andra skivan inom ett år,
på egen etikett, har pianot ersatts med Fender Rhodes med tanken
att ge nya skivan ett annat ljud, och för att rhodes harmonierar
med kontrabas. Apropå bas - Torbjörn Zetterbergs fysiska energi för
tanken till Palle Danielsson. Kvartetten bärs av unge Kullhammars
entusiastiska tillit och hans förmåga att blicka framåt.
Den målning av New Yorkaren Greg Christie som pryder konvolutet
bekräftar ytterligare den höga konstnärliga halten.
/Ingrid Strömdahl
Jonas Kullhammar Quartet-Live/ Other gigs and releases
Recension i Groove 1/2002
PETER JANSON/JONAS KULLHAMMAR/
PAAL NILSSEN-LOVE
"Live at Glenn Miller Café Vol 1"
Ayler/FLC
Jonas Kullhammar har tidigare utmärkt sig
som en exceptionell saxofonist som smält
samman vrångt spräck med lätt skrovlig
lyricism.Tillsammans med två andra eminenser
på den kontemporära jazzscenen
kastar han sig huvudstupa in i den fria jazzen.
Plattan spelades in i september förra
året under en särskilt kraftfull kväll. Jag
föredrar Kullhammar med hans eget band,
det känns trots allt mer originellt, men
musiken här är likafullt laddad, rörlig,
intensiv men dynamisk ˆ kvaliteter som
skiljer bra frijazz från dålig sådan. Ser
fram emot volym 2.
Peter Sjöblom
Svenska Dagbladet 25/1 2002
Janson/Kullhammar/Nilssen-Love: Live at Glenn Miller Café vol 1
(Ayler Records/FLC) (recenserad ihop med Hamid Drake & Assif Tsahar: Soul
Bodies, vol 1)
Kullhammar i form i formlösheten
Jonas Kullhammar är den på senare tid mest omtalade yngre, svenska
saxofonisten. Tekniskt är han ytterst driven, och han är musikaliskt
mångsidig med fin formbehärskning. På en nyutgiven konsertupptagning från
Glenn Miller Café visar han sig dessutom behärska formupplösningens vackra
konst.
Tydligen har han länge velat pröva den fria jazzen, och hans insatser med
trummisen Paal Nilssen-Love och basisten
Peter Jansson (båda spelar även i några av Mats Gustafssons grupper) är helt
övertygande.
I den inledande Cold Thrills varierar Kullhammar några korthuggna
melodifragment, medan Nilssen-Love mullrar på trummorna. Han liksom
punkterar sina fraser med en oväntad slutnot, för att sedan föra dem vidare
i en brötig expressivitet. Det är fräckt och energiskt, och musiken öppnar
hela tiden nya dörrar, nya associationsfält.
Men gruppen kan också hålla tillbaka. I Slowdown öppnar Peter Jansson med
ett långt melodisolo med lätt orientalisk touch, som även hade passat i en
modernistisk mainstreamram. Kullhammar svarar med några sökande fraser, men
hans utspel är återhållet, som om han prövar materialets bärkraft. Tonen bär
alltmer, men stycket sluter sig i en meditativ monotoni, där några
Coltranefraser ger en snygg avrundning.
Musiken är kontrastrik, och de inre spänningarna skapar hela tiden nya,
utmanande och suggestiva figurationer.
Assif Tsahar är nervigare i sitt tenorspel än Kullhammar. På en upptagning
från New York, även den utgiven av svenska Ayler Records, möter han
trummisen Hamid Drake. Tsahars ton är ofta sprucken, med en söndersliten
intensitet som rymmer både smärta och lekfull glädje. Han pendlar mellan
sargade fraser och böljande solon som speglar en aktivare formvilja, men
allt samordnas i en konstnärligt fullödig uttryckskraft.
Där Jonas Kullhammars musik finner sin drivkraft i själva formlösheten,
söker Assif Tsahar en balans mellan upplösning och en harmoniskt avrundad
syntes. Men den senare är alltid villkorad, provisorisk. Bortom formen finns
blott ett intet, en negation.
Det är utforskandet av detta intet som ger den fria jazzen dess unika
egenskaper som mystik och estetik.
Magnus Eriksson
Recension i Arbetarbladet 10/11 på gig den 9/11.
Standard-jazz i ny form
När helgens klor slutligen griper tag i Gävle efter en slitsam arbetsvecka,
är man tröttare än vanligt. Förmodligen beror det på att vintern har lyckats
bryta sig in på ynka två dagar och att landet blir mörkare för var dag. Även
Kullhammar och hans gäng tycks gilla idén av att kasta snöboll bättre än att
stå på scenen just den här fredagskvällen. Trots allt detta lyckas den nu
betydligt mer samspelta gruppen göra en otroligt bra spelning som har satt
djupa spår (kanske till och med i snön utanför).
Skulle man kommit till Spegeln på fredagen, helt ovetande om vad som
komma skulle var man kanske lite illa ute, såvida man inte var intresserad
av att lära sig lyssna på ny, relativt avancerad ung jazz. Kullhammars musik
är förmodligen formad efter det lite mer inlyssnade örat. Men även det
otränade örat hör många gånger "rätt".
På scenen befann sig även pianisten (som just den här kvällen lät
fingrarna glida över ett Fender Rhodes) Torbjörn Gulz, svängmakaren,
basisten Torbjörn Zetterberg samt ultratrummisen Jonas Holgersson.
Tillsammans har de, som alltid, en sjukt bra kvartett som förmodligen måste
börja vänja sig vid att folk tycker att de är kungar, för det ligger
faktiskt någonting i det.
Till skillnad från många av Spegelns alla konsertkvällar i kaféet kändes
det mer som en konsertsal än som ett fik. Lite trist faktiskt, det gör
konserten mer till en konsert istället för en avslappnad musikkväll helt
enkelt. Men jag tycker ändå att alla bord och stolar försvinner när
kvartetten spelar, det finns varken tid, plats eller ork att tänka på något
annat.
Även då det stundtals bara låter som ett tjockt täcke av ljud dundrar
från scenen, lyckas kvartetten ständigt hitta varandra. Med ett makalöst
gehör färdas de genom musiken och landar så gott som alltid på samma plats.
Hade det inte varit för dynamikens existens hade kvartetten förmodligen
låtit mer som andra, "sämre", grupper. De utbyter bara blickar så förstår de
vilken nivå de ska lägga sig på. Nästan skrämmande, påminner om telepati.
Standard-jazz i nyare form beskriver nog bäst vad Kullhammars själ
brinner för. Den nyfyllde 23-åringen har lyckats ta enorma kliv inom den
svenska jazzvärlden på chockerande kort tid, vilket bevisar hans talang och
entusiasm. Mina vänner, jag har sagt det förr och jag säger det igen: För
den som inte känner denne unge man och hans musikpolare, ta och skaka hand
med honom, tro mig, han bits inte.
MARTIN BLOMBERG
Nerikes Allehanda
Kategori: Konsert
JONAS KULLHAMMAR QUARTET
Musikhögskolans aula
Örebro
2001-11-15
Play it loud, står det att läsa på Jonas Kullhammar Quartets plattor.
Det gör man så gärna. Tenorsaxofonisten Kullhammar och hans vänner kan
banka liv i vilken trist måndagsmorgon som helst. Live är det ännu mer
livgivande. Senaste skivan, The Soul of Jonas Kullhammar, är inspelad
på minimala Glenn Miller Café i Stockholm. Det är en förfärligt bra jazzplatta,
kanske årets bästa svenska. Ändå är soundet lite stumt.
När Kullhammars kvartett gästade Musikhögskolan i tisdags kväll hade pianisten
Torbjörn Gulz bytt ut elpianot mot en av skolans flyglar. Trots att jag hyser
en svårartad kärlek till Fender Rhodes-pianots lite avmätta klang måste jag
erkänna att flygeln tillförde kvartettens musik en ny dimension. Samspelet blev
helt enkelt tydligare, dessutom fick Kullhammars saxofonspel blomma ut mot en
fylligare och djupare bakgrund. Med jazz är det så att den kan kännas på olika sätt
i kroppen. En viss typ av jazz går en på nerverna, en annan försöker bemäktiga sig
själen. Den jazz som Jonas Kullhammars kvartett spelar tar hela kroppen i besittning,
från tårna till hårtopparna. Det är tajt, det dynamiska samspelet är stundtals andlöst,
ändå finns det mycket luft och rymd i musiken, beroende på att attityden stavas
öppenhet, en sorts lust att både utforska traditionen och tänja gränserna för jazzen.
I Coltranelåten Your Lady spelar Kul lhammar rysligt vackert. Kulturarvet vårdas
okrystat, självklart och auktoritativt.
Kullhammars egna låtar är mer lekfulla, uppfinningsrikedomen kan ibland förefalla ändlös,
vilket i det långa loppet kanske kan innebära problem om man föresatt sig att skänka
mänskligheten odödliga kompositioner. För närvarande tycks Kullhammar vara inne på att
glädja mänskligheten, med allt från rytmiska smockor i magen till subtila retningar i hypofysen.
Det är underbart så.
URBAN KRISTIANSON
Gefle Dagblad 11/11 2001
Festligt, folkligt, fullspikat...
PÅ SCEN
Rubriken är lika med legendariske Nalenchefen Topsy Lindbloms devis på
fyrtio-femtiotalet. Utan att ådragit sig ett anfall av lokalpatriotism kan
Topsys påstående föras över till fredagens evenemang på Kafé Spegeln.
Det var trevligt, avslappnat och definitivt fullpackat med en ytterst
jazzmottaglig publik som var snar att ge sitt bifall till Jonas Kullhammars
kvartett.
Bandet är ett av landets mest hörvärda. Med en fantastisk idérikedom och
ungdomlig espri byggde musikerna upp en tät inspirerande atmosfär i den
långsmala foajén där publiken praktiskt taget satt i knä på musikerna.
Givetvis höll sig gruppen till material som hämtats från de två skivor som
de spelat in. Vore konstigt annars - Jonas är en driftig marknadsförare.
Skivorna har han bekostat med egna medel.
Han struntar i att gå omkring med mössan i hand och tigga anslag hos
kulturella makthavare - distributionen fixar han också. Nåväl, en huvudbonad
fanns ändock med i sammanhanget. När bandet drar igång har Jonas en luva
nerdragen en bit på öronen som ett komplement till det vildvuxna håret och
skepparkransen. Det visuella intrycket är viktigt för honom - även för
lyssnaren.
Musiken kom från Jonas penna med vad jag förstår ett undantag, John
Coltranes Your Lady. De egna titlarna hade alla en bakgrund som Jonas delgav
med glimten i ögat.
Horseface, Chico Chico och Frippes Blues slukade publiken med hull och hår.
Längst bak i bandet finns trumslagaren Jonas Holgersson som tillsammans med
basisten Torbjörn Zetterberg bjuder på det spänstigaste av inhemska komp.
Paret är rena dynamon för Fender Rhodesspelaren Torbjörn Gulz och Jonas
tenorsax.
Med snabb flexibilitet ändrar Jonas sitt spel allt efter solisternas
intentioner. Greppet på trumstockarna varieras och energin får fritt utlopp.
Torbjörn varierar sig med walking bass och ostinatoliknande basgångar vars
suggestiva monotoni driver fram starka klimax. Som solist imponerar han
verkligen.
Kvartetten använde sig av en Fender Rhodes i stället för att använda det
konventionella pianot vilket ger en helt annan klang. Soundet blir
spetsigare och taggat eggande. Gulz drivna kluriga spel har ett
välformulerat idéflöde. Jonas saxofon varierade sig med ett konventionellt
sound och det typiska Eddie Harris-soundet. Harris som var en förebild när
jazzklubben Fasching startade sina Blacknuss-kvällar för en så där tio år
sedan.
Rytmiken är en av Jonas företräden. Har Sonny Rollins kollats in?
Frasuppbyggnaden och intervallsprången tillhör den högre skolans överkurs.
Att han är det viktigaste nytillskottet i landet på instrumentet sedan
slutet på femtiotalet står helt klart. Undrar om han uppenbarar sig med sin
nyinskaffade bassax från andra halvan av artonhundratalet vid sitt nästa
besök i Gävle, för visst måste han och gruppen komma tillbaka?
Att den ungdomliga publiken, med några undantag, stormtrivdes var bara att
konstatera. Hoppas bara att verksamheten kan fortsätta trots att kommunen
aviserat en nedskärning av verksamhetsstödet.
Kafé Spegeln är unikt, dess verksamhet får inte äventyras. Finns det inte
andra kommunstödda aktiviteter att knapra in på? Det handlar ju bara om
småsummor när jazzmusik skall exponeras. Inom dagens välrenommerade svenska
jazz handlar det inte om steroider och doping. Här utlöser den ärliga
musiken de rätta kickarna.
Jonas Kullhammar Kvartett
Kultur & Fritid. Musik Gävleborg. Gumbo. Kafé Spegeln.
Fredag.
GÖRAN OLSON
(GD)
SALUT (M.M.P CD001)
Recention från allaboutjazz.com
Salut
The Jonas Kullhammar Quartet (MMP)
By Jack Bowers
Let’s begin on a positive note by stating the rather obvious —
tenor saxophonist Jonas Kullhammar and his associates are topnotch musicians who let it
all hang out on this live date at the Glenn Miller Café (somewhere in Sweden, I’d guess,
perhaps Stockholm). They also have a sense of humor, as the tray card informs us that the
concert was recorded “directly on twotrack, no funny shit involved.” And a sense of
gratitude, as the liner notes consist entirely of their thanks to an extensive laundry list
of friends, relatives, fellow musicians and others “without whom,” we’re sure, none of this
music would have been possible. On the faster numbers, Kollhammar skitters around the changes
like a crazed waterbug, pausing on occasion to screech, squeal, honk, growl and make other
unpleasant sounds that remind one of such other modernists as Archie Shepp, David Ware,
Albert Ayler, Roscoe Mitchell or . . .well, you get the idea. The rhythm section keeps pace,
with pianist Gulz especially resourceful at rapid tempos but admirable throughout. All of the
compositions are Kollhammar’s, and they serve as productive launching pads for the soloists
but are otherwise unremarkable (with the waltzlike “Super G” and swinging “I Sheriffens Klor,”
which end the session, the best among them).
The more one listens the more he (or she) understands that Jazz truly is an international
lingua franca, and even though Salut isn’t exactly this reviewer’s cup of tea,
the Kullhammar Quartet is quite proficient at what it does, which is performing decidedly
contemporary, ultrahip postbop Jazz on a high order.
Recommended to those who appreciate the genre.
"ÅRETS SALUT...
... går till 22-årige Jonas Kullhammar, tenorsaxofonist, kompositör och arrangör!
För två år sedan, i samband med återinvigningen av Nalen, försäkrade Kalmarsonen
Rune Falk att Jonas Kullhammar blir vår näste store saxofonist. Nestor Falk hade
som lärare och mentor till Jonas mer än facit i handen. Jonas är inte bara en
duktig musikant. Han har en vilja som inte böjs av skivbolag. När han väl valt
att göra en platta under eget namn blev det också så. Plattan heter Salut, skivmärket
Moserobie, för produktion och distribution svarar Jonas själv. Jonas Kullhammars skiva
är spännande och ger prov på improvisationer i den mer våghalsiga skalan, skyddsnät
saknas, men Kullhammar, Torbjörn Gulz piano, Torbjörn Zetterberg bas och Jonas Holgersson,
landar där de ska."
Per-Henrik Cellton
Barometern
Dagens Industri 25/10 2000 (Högsta betyg)
Ung svensk jazz får ibland duktighetsstämpel, därför att många prudentliga
högskoleelever utexaminerats. Kritiken är rimlig; jazz kräver trovärdiga
berättare, ej plugghästar. Lyckligtvis växer skaran av oborstat personliga
utövare. Blott 22-årige tenoristen Jonas Kullhammar är både fräck och
frimodig samt brinner av lust och iver. Hans spräck och våghalsiga ton paras
med all nödvändig kunskap om form och teknik. åtta konstruktiva Kullhammar-
original live på Glenn Miller Café ger generöst utrymme för krävande
soloprestationer. Bakom naturkraften Jonas Kullhammar vässar Torbjörn Gulz
pianoackorden, medan trumslagaren Jonas Holgersson och Basisten Torbjörn
Zetterberg lägger ut en turboladdad flygande rytm-matta. även ljudet är
högklassigt på denna egenproducerade debut-cd.
Leif Domérus
MI musikindustrin nummer 3 18/1 2001-09-17
Tenorsaxofonisten Jonas Kullhammar är ett av de unga svenska jazzens tuffaste
lejon. Han har mest hörts med Fredrik Norén de senaste åren men han spelar
också med en egen respektlös kvartett som bjuder på ärligt spelad jazz. I en
liveinspelning från Glenn Miller Café i Stockholm prövar Jonas sitt eget material
med ett sjusärdeles lyckat resultat. Företagsamma medspelare är pianisten Torbjörn
Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson.
G.O.
OJ om jazz nr 12-2000
IDEÉRNA FLÖDAR
Musik som spelades in på Glenn Miller Café i våras. Jag var där och skrev om det
hela plus en kort presentation om Jonas Kullhammar (OJ 7-8/2000). Mitt intryck av
stark energifylld musik kvarstår efter att jag nu hört två kvällars musik i "samman-
fattad" form. Gruppen spelar med en intensitet som ibland får tranceartad kraft och
då påminner om exempelvis David S Ware's kvartett. Då menar jag inte att det låter
likadant, men att musiken skapar en liknande stämning och känsla hos lyssnaren.
Här är fyra skickliga musiker som spelar med stort självförtroende och fungerar
ovanligt väl tillsammans. Kullhammars spel är ohämmat och flödar verkligen av
ideér, som ibland blir så många så han verkar ha svårt att hinna med att spela alla.
Våghalsigt är det, men samtidigt självklart: han liksom balanserar på slak lina ibland
men utan att falla roligt att höra. Jonas Holgersson har litet av samma inställning;
han spelar starkt och härligt pådrivande. Torbjörn Gulz och Torbjörn Zetterbergs
insatser är inte lika ljudstarka, man får lyssna mer noggrant för att höra det komplexa
komp och solospel som de bidrar med. Låtarna, skrivna av Kullhammar, är goda underlag
för kvartettens samarbete och improvisationer. Kullhammars hälsning till nyligen
bortgågne Bengt Nordström blandar in fraser som ibland dök upp i Frippes egna spel.
Balladen For X är en vacker melodi med attackerande, aggressivt saxofonspel.
Super G börjar med ett vänligt tema spelat av Gulz men leder över till en effektiv
fri exkursion från Kullhammar. Alltsammans är fint inspelat och fångar verkligen den
positiva stämningen på Glenn Miller Café. Kullhammar har bekostat hela produktionen,
och distributionen kommer han också sköta själv. Han kan nås via email. . .
Jan Strand
Jazzstage nr 1-2001-09-17
Rörblåsaren Jonas Kullhammar 22, har gjort skivledardebut vid sidan av spelet med
Fredrik Norén Band. Jonas är framåt. Han har använt sin egen plånbok för att
förverkliga sina mål. Distributionen tar han också hand om. Ett uppkäftigt konvolut
signalerar för innehållets stimulerande morgonluft. Jonas gillar ärlig jazz, därav en
liveupptagning från Glenn Miller Café vars täta atmosfär kändes rätt i sammanhanget.
Runt hörnet ligger Nalen är området på väg att bli Stockholms jazzcentrum?
Med på kaféet är den beundransvärde pianisten Torbjörn Gulz, basisten Torbjörn Zetterberg
och trumslagaren Jonas Holgersson. Ett ungt komp som det slår gnistor om. Energi och
fantasi är ingen bristvara, vilket också gäller för Jonas som gång efter gång excellerar
i laddade utbrott. Musiken är original från Jonas med kryptiska titlar som For X, Super G,
I Sheriffens Klor . . . idéflödet är outtömligt. Två kärleksepos, En Sång Om Kärlek och
Kärleksvals inleder romantiska titlar som tål spräcktenor och angrepp. Frippes Blues
är lika omtumlande som personen i titeln avser. Allt kan hända vilket det också gör.
I balladen For X uppträder Jonas mer ömsint men fortfarande med osäkrad stridsspets.
Pumpernickel, ett entydaktigt tema som Torbjörn Gulz till en början broderar över efter
den fåordiga prestationen, öppnar portarna på vid gavel för Jonas djupgrävande sax.
Snärtigt och inspirerat agerar Jonas Holgersson i ett parti med saxen innan han själv
gör sin sprakande akt. Utmanande frijazz, stundtals med pikanta inslag, hittas i Salut.
Musikerna ges en chans att avreagera sig vilket de gör utan att tappa orienteringen.
Coltranes anda vilar över Super G. Kraftfullt bänder och vrider Jonas sina fraser och
vandrar över tenorens register motad av kompets häftiga back up. Svänger i bästa bemärkelse
gör modala I Sheriffens Klor. Här har kompet ånyo ett direktinsprutande driv nästan osvenskt.
Göran Olson
Svenska Dagbladet 2000-23-10
öppenhjärtig jazz med humor
Konsert
Fasching: Jonas Kullhammar Quartet
God afton mina damer och herrar! Så välkomnande lät det förr vid jazzframträdanden,
och så lät det också en kväll som denna. Yngre svenska jazzmusiker inser klokt nog
vad kontakten med publiken betyder. En utåtriktad scennärvaro är A och O för musikens
energiflöde, för att den inte skall bli urlakad och anemiskt förstummad. Saxofonisten
Jonas Kullhammars kvartett är strålande skicklig. Debutskivan Salut släpptes i samband
med konserten på Fasching; den är gjord i egen regi och kanske var det därför särskilt
glädjande att Svenska jazzriksförbundets Kjell-åke Svensson valde att inte minst av det
skälet och just den här kvällen överlämna förbundets stipendium på 10 000 kronor till
Jonas Kullhammar.
Skivan består av åtta Kullhammarkompositioner. På Fasching vidgades perspektivet i och
med att musiken förankrades i banbrytande moderna klassiker som Ornette Coleman, John Coltrane
och Sonny Rollins, den senare presenterades med kärleksfull emfas. Ett sådant avstamp i
jazzhistorien skapar ett igenkännande och en hemmahörighet som öppnar lyssnarens hjärta. Coltranes
Your lady guldkantades med ett sagolikt pianosolo av Torbjörn Gulz. En syntes av två kompositioner
rymde i sig ännu en syntes, nämligen ett gemensamt "solo" av basisten Torbjörn Zetterberg och
trumslagaren Jonas Holgersson ett färgsprakande möte. Med sitt bärande och säkra trumspel
lägger Jonas Holgersson själva grundstommen för musikens puls och flöde; han gör också makalösa
solon där det sjunger om trummorna. I sheriffens klor är en riktigt bra jazzkomposition!
Den följdes av Sonny Rollins Airegin (Nigeria baklänges) som fick bilda slutvinjett.
Vad Jonas Kullhammars kvartett lyckades med på Fasching var att fånga den utvecklade jazzens
hela spektrum från free form till det melodiösa-harmoniska-distinkt svängande; lyhört fokuserades
skärningspunkten för det komplicerade och det mer lättillgängliga. Och själva ramen för den
bedriften är humorn och spelglädjen. Och, som sagt, öppenheten inför publik:
God afton mina damer och herrar!
Ingrid Strömdahl
Kullhammar till Dalarna! Nu, om jag får be!
"Vi ska börja med "En sång om kärlek", säger killen med kavaj
och tenorsax. Jaha? tänker jag men innan jag hinner fundera så mycket mer är
bandet i gång med inledningsnumret i ett fullständigt halsbrytande tempo.
Jag blir totalt överkörd, det är inte bara det höga tempot, allt är
rätt och sitter som gjutet.
Det verkar finnas en outsinlig källa av bra ljud i Jonas Kullhammars tenorsax.
Han har både spänst och bett och i mitten en varm ton. Det är lätt att
associera till en rad tenorhjältar, men vad han framför allt lyckas med är att
smälta samman influenserna från sina berömda föregångare och på
så sätt skapa något eget
Jag var alltså och lyssnade på en klubbspelning med Jonas Kullhammar Quartet härom
veckan och det tycker jag Ni också ska göra om Ni får chansen. Jag har aldrig gillat
epitetet "lovande ung jazzmusiker". Det missbrukas ofta och sätts av okunnighet på artister
med en lång och framgängsrik karriär bakom sig. Lät mig därför bara
säga att Jonas är 22 år gammal och man undrar hur han har hunnit med att ut-
vecklas till den musiker han är i dag. I maj i förra året spelade han in en skiva på
Glenn Miller Café. Där kan man höra åtta originalkompositioner inspelade live rakt av,
utan redigeringar eller pålägg. Det här bandet behöver nämligen inte hälla på
med sådant Rytmsektionen har ett fruktansvärt driv och spelar avslappnat och njutbart i vilket
tempo som helst. Det låter stort; men jag kan inte låta bli att tänka på Miles fantastiska
60-talskvintett.
Det bästa med den musik som Jonas Kullhammar Quartet levererar ligger ändå kanske inte i
musikernas skicklighet utan snarare i den ohämmade spelglädjen och den tydliga viljan att
underhålla sin publik. Här är det välgörande fritt från pretentiösa
manér och intellektualism.
Rytmväxlingarna, till exempel, gör låtarna spännande utan att för den skull göra
det hela "svårlyssnat". Jag vill verkligen varmt rekommendera arrangörer i Dalarna att boka
Jonas Kullhammar Quartet å det snaraste. Det här är musiker som verkligen är på
väg upp. Och Ni som lyssnar på jazz: Köp cd:n "Salut".
Inspelningen har Jonas bekostat själv och Ni beställer på jonas@kullhammar.com
Bengt Ozarowsky
Södra Dalarnas Tidning
Måns Wallgren, Dagens Nyheter 010721:
"Trumslagare Noréns plantskola har alltid fostrat talanger och frågan är om
inte saxofonisten Jonas Kullhammar kommer att bli den bäste av dem alla. Den
mogenhet, must och rikedom han visar i sitt spel är häpnadsväckande.
(Skeppsholms-festivalen, 2001)
Måns Wallgren, Dagens Nyheter 001201:
"Jonas Kullhammar är en 22-åring från Stockholm. Den som fattat tycke för
Kullhammar genom hans meriter hos bland andra Bo Kaspers Orkester och Wille
Crafoord lär gå på en nit. Här blåser Kullhammar med en rufsig, bluesig och
ibland nästan stukad ton som många svarta saxofonister gjorde framför allt
på 70-talet, Archie Shepp och Dewey Redman är några namn. Men Kullhammar har
också lyssnat på Coltrane och kanske ett blekansikte som Tommy Koverhult.
Kullhammars egenhändigt bekostade skiva är inspelad live på lilla Glenn
Miller Café, en jazzoas mitt i Stockholm, och sjuder av tät, hårdboppande
och frisinnad jazz. Energin är påtaglig men Kullhammars kompositioner bär
också en milt melodisk prägel. En
imponerande debut."
(Publicerad i Sundsvalls Tidning 2001-02-16)
Jonas Kullhammar
Salut
(Moserobie/egen distr.)
Den redan ymnigt prunkande saxofonskogen har berikats med en ny
livskraftig planta i skepnad av Jonas Kullhammar. Denne yngling,
några streck över tjugo, är redan en fullgången musikant med djup
och bredd i tonspråket. Saxofonspelet är yvigt, ibland lite ruffigt
opolerat, så det känns ungefär som att åka slänggunga mellan eruptivt
utspel likt Albert Ayler och en cool Lester Young.
Skivans åtta spår är skrivna av Kullhammar och de ger ett bra underlag
för kvartettens samarbete och improvisationer.Kullhammar har till den
här övertygande debutinspelningen, gjord live på Glenn Miller Café i
Stockholm den 24 0ch 25 maj 2000, anlitat ett mycket följsamt komp i
form av Torbjörn Gulz piano, Torbjörn Zetterberg bas och Jonas Holgersson
trummor. Den här rytmsektionen har ett eget brinnande liv samtidigt
som den ger Kullhammar rejält med inspirerade kickar.
Kullhammar är en framtidsman, lägg namnet på minnet!
Hans-Erik Bergman
Lennart Perssons bäst just nu(v7)lista på feber.se
Jonas Kullhammar
Frippes blues
(Moserobie Music, cd-spår)
Håller med Mats. Det här är en ung, ivrig saxofonist att hålla ögon och öron
på. Och det här är just nu mitt favoritspår på hans debut-cd, "Salut". En
kraftfull blues till "Frippe" Nordström, en av den svenska frijazzens
största talanger, och kanske dess meste särling. "Frippe" dog förra året,
men Jonas känsloladdade hyllning är inspelad innan dess. Ett mail till
Jonaskullhammar@hotmail.com är bästa sättet att beställa cd:n på.
Gefle Dagblad 3/1 2001
Jonas Kullhammar Quartet
"Salut"
IIII
Det var en ärlig inspelning tenorsaxofonisten Jonas Kullhamars kvartett
gjorde på Glenn Miller Café i Stockholm i maj 2000. Under två kvällar
bandades gruppen i en trång stimulerande jazzmiljö. Musikerna stod för vad
de spelade, förskönande klipp och friseringar var bannlysta. Att Jonas
dessutom bekostat inspelningen är också värt en honnör. Fonogramstöd var det
aldrig tal om. Jonas föredrar att stå på egna ben. Materialet kommer från
Jonas. Melodierna är raka och fritt hållna där idéflödet får fritt utlopp.
Den bitska och tuffa saxen har en tilltalande inre varm kärna. När Jonas
tränger sig in i balladen "For X" infinner sig ett lugn som för tankarna
till Dexter Gordon. Jonas är tjugotvå år men redan en av de intressantaste
svenska saxofonisterna. I det inspirerande kompet ingår pianisten Torbjörn Gulz,
basisten Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson.
Samtliga tillhör vågen av anstormande unga musiker som bör kollas in
alldeles extra i fortsättningen.
Göran Olson
Ur artikel "SPORTEN TAR ALDRIG SLUT"i EXPRESSENs sport bilaga den 11/2 2001
"Och det är roligare att upptäcka "Salut", en egendistribuerad cd av den
unge saxofonisten än att vänta på en turné eller cd av Rolling Stones eller
vad som helst som var "bättre förr".
Mats Olsson
Drivet utmärker Kullhammars kvartett
Av Johannes Cornell-Dagens Nyheter
Jonas Kullhammar hör till en ny generation svenska jazzmusiker. Han har
redan ett utpräglat sound i sin saxofon och med sin kvartett. Nu har han
själv bekostat sin debutskiva.
Det regnar och är blygrått utanför kafét där vi träffas. Men om det trista
vintervädret får representera dödläget inom stora delar av musikbranschen så
är saxofonisten Jonas Kullhammar inte den som klagar.
Han konstaterar faktum, men låter sig inte nedslås - och än mindre lamslås.
I stället för att vänta på konserttillfällen tog han själv initiativet och
startade tillsammans med några vänner musikklubben Moserobie. Och i stället
för att vänta på skivkontrakt och kulturstöd har han nu finansierat sin
debutskiva "Salut" helt och hållet med egna medel.
- Jag har en massa kompisar som har sökt bidrag i flera år, men det verkar
som om de aldrig får göra sin platta. Jag kände att jag kan inte sitta här
och hoppas att någon annan ska hjälpa mig. Det gäller att ta tag i det man
har, när man har det.
Skivan spelades in under två kvällar på Glenn Miller Café, en liten
restaurang i Stockholm som under de senaste åren har blivit något av
stamhaket för jazzmusiker som i många fall är bortåt tio år yngre än numera
etablerade stjärnor som Esbjörn Svensson och Lina Nyberg. Man kan nästan
tala om en ny generation, för även om Kullhammar och andra, yngre musiker
har mycket gemensamt med de lite äldre så finns det också betydande
skillnader vad gäller jazzklimatet i stort. Den förra generationen har banat
väg, men de traditionella, svenska jazzskivbolagen spelar inte längre samma
roll. Marknaden är tuffare samtidigt som genren rent musikaliskt har blivit
mer mångfasetterad, bland annat genom den nya vågen av friare
improvisationsmusik.
- Jag tog lektioner av Mats Gustafsson (frijazzsaxofonisten) redan när jag
gick musiklinjen på Södra latin, berättar Kullhammar.
- Men i dag är jag inte så inne på den grejen. Ärligt talat så har jag
faktiskt börjat tröttna lite. Den största nackdelen med den fria musiken är
att ingen kommer att sätta sig högst upp och säga: nej, det här är inte bra.
För det är ju fritt. Det går inte riktigt att ta på, som i annan musik.
Ändå gillar han att, som han säger, "röja på". Det vill säga: frijazzen
ingår i hans vokabulär, men vid sidan om mycket annat. Under vårt samtal
återkommer han ofta till sitt intresse för så gott som all sorts musik, och
han avslöjar att han köper skivor i storleksordningen tio till femton
stycken i veckan - minst .
- Ja, jag har verkligen försökt kolla in allt. Men jag har inte plankat
solon och så. Aldrig övat på det sättet. Man kan säkert hitta en liten bit
av alla saxofonister jag gillar i mitt sätt att spela, men det har jag fått
mer genom att lyssna och jamma med folk. Då hittar man de där fraserna ändå.
Jag tror att man lär sig höra harmonik och sånt på ett annat sätt om man går
den vägen.
I grund och botten handlar det förstås om att finna ett personligt uttryck -
något som folk kan känna igen även då de, som Kullhammar uttrycker det, går
förbi ute på gatan utan att se vem det är som spelar.
Det har också hänt honom, ska tilläggas. För trots sin ringa ålder har
Kullhammar redan en utvecklad ton, tydlighet och kraft. Det karaktäristiska
drivet i hans saxofonspel präglar dessutom hela hans kvartett, liksom
musiken de spelar tillsammans.
- Jag är supernöjd med plattan, om jag får säga det själv. Men tanken med
den är också att peppa andra att göra samma sak. Det har jag sagt till mina
polare. Jag hjälper gärna till, med pappersarbete och sånt.
- Det är en piece of cake. Och varför vänta?
Johannes Cornell
Här är en länk till artikeln!
Recension från feber.se
åh, så underbart.
Herregud, så underbart.
En svensk jazz-cd och man viker upp fodralet, tar bort cd-skivan och under
den står en flinande man, kanske bara glatt, kanske arrogant och/eller
självsäkert flinande, men dock flinande, med händerna i fickorna på en
väldigt snygg kostym och bredvid honom står texten "PLAY IT LOUD!".
Hajade ni?
PLAY IT LOUD!
En svensk jazz-cd.
Jag tar det en gång till:
PLAY IT LOUD!
Tala om attityd.
Men Jonas Kullhammar har nåt att backa upp den med.
Jag visste att jag skulle älska den här skivan bara jag såg bilden på Jonas,
såg "PLAY IT LOUD!" och läste hans hundratals tack; han tackar fler än ett
normalt amerikanskt hip hop-kollektiv, tackar alla från farmor Greta till
Dexter Gordon, Sune Mangs, 7 Eleven, Nacka taxi och Marve Fleksnes.
Jag älskar den verkligen.
Jonas var 21 år när den spelades in i maj i fjol på Glenn Miller Café i
Stockholm och det Jonas saknar i nyskapande och/eller erfarenhet tar han
igen i en frustande ungdomlig entusiasm och oräddhet som gör åtminstone mig
på väldigt gott humör.
Det är fullt möjligt att nån annan sagt att så kan man inte göra, så billiga
trick kan man inte utföra, det där är gjort förr men - snälla nån, jag tar
den frustande ungdomliga entusiasmen tusen gånger av tusen över en sorts
tillbakalutad intellektualitet som är som en pest för mycket annan jazz.
Jonas Kullhammar har, trots sin jävla ungdom, spelat med både Fredrik Noréns
band och Hector Bingert Latin Lover Big Band; han har varit med på skivor av
Fredrik Norén, Goran Kajfes, Christian Falk och Nicolai Dunger; han har
också turnerat med Fläskkvartetten, Wille Crafoord, Bo Kaspers Orkester och
Radiojazzgruppen Noveau.
Förutom alla de andra trettiotvåtusen tackar Jonas Kullhammar på omslaget
alla skivbörsar i världen och det han inte hittat på själv (han är ju så
satans UNG!) har han verkligen lyssnat på. Han beskriver sig själv som en
skivnarkoman, säger att han lyssnat till alla saxofonister som finns men
nämner gärna musiker som Archie Shepp, Coleman Hawkins, Charlie Parker,
Sonny Rollins, Ornette Coleman, John Coltrane, Lester Young och Roland Kirk.
Jag älskar dessutom, verkligen, ljudet av bläddrandet i skivbörsars
vinylhyllor som det hörs i Jonas Kullhammars tenorsax.
Torbjörn Gulz spelar flyhänt piano, Torbjörn Zetterberg bas och Jonas
Holgersson trummor och kvartetten blir en lustig explosion av spelglädje och
oskuldsfull men hängiven kärlek till musik som får mig att le lika gott som
Jonas på omslaget.
Att han dessutom kallar ett spår "I sheriffens klor" är naturligtvis sånt
jag faller handlöst för.
Jonas har gett ut skivan själv och den saknar stor distribution men finns i
de flesta skivaffärer i Stockholm ("samt i en i Umeå"). Det går annars bra
att mejla och beställa den, skriv till:
Jonaskullhammar@hotmail.com
(8/10)
Mats Olsson 9 februari 2001
Recension i Corren 12/12 2000
CCCC
Jonas Kullhammar Quartet: Salut
Vänner av musik som skapats av bland andra Ornette Coleman och John Coltrane har nu fått en
svensk efterföljare att se upp till. Häromveckan fick Jonas Kullhammar 10 000 kronor i
stipendium av Svenska jazzriksförbundet, bland annat för sina insatser på nya skivan, där
han komponerat alla låtarna.
CD-n är mycket bra, stabil i lugna tempon, vild men kommunikativ i andra.
Viktigast för mig är samspelet mellan Jonas Kullhammar, tenorsax,
Torbjörn Gulz, piano, Torbjörn Zetterberg, bas, och Jonas Holgersson, trummor.
Särskilt Holgerssons trumspel blir på flera stället till intressanta dueller, till exempel
när någon av de andra musikerna har solon. Han besvarar både med humor och precision en del
infall, men utan att dominera. Det är förmodligen trumspel när det är som bäst.
Inspelningen gjordes 23 och 24 maj i fjol live på Glenn Miller Café i Stockholm.
BÖRJE GUNNARSSON
Jazz-Stage
Jonas Kullhammar-offensiv saxofonist
Tjugotvåårige saxofonisten Jonas Kullhammar har kommit in som en frisk fläkt
i det svenska jazzlivet. På kort tid har han satt sig i respekt hos musiker
och lyssnare. När han dessutom fixade till en egen skiva utan att förlita sig
på stöd från bolag och fonogramstöd gick det ett sus av beundran genom hela
branschen. Här kom det en kille från Saltsjö-Boo och fixade till en liveskiva
som gick rakt in i hjärtat på den som föredrar ärliga inspelningar utan klipp
och pålägg. Stipendiet från SJR: s allt i allo, Kjell-åke Svensson, som vid
sin sextioåriga högtidsdag begåvades med en uppvaktning som inkluderade
möjligheten att välja ut en svensk musiker som mottagare av den nätta summan
tiotusenkronor kom här säkert till användning.
Via musiklinjen på Södra Latin, 1994-97, med Gunnar Andersson som lärare
hamnade Jonas på Kungliga Musikhögskolan. Vistelsen, kan man kalla det, blev
kortvarig. Efter ett år hade Jonas fått nog av teorier. Han ville spela och
det fick han göra med Fredrik Norén Band där han fortfarande är medlem.
Tillsammans med trumpetaren Nils Janson, pianisten Daniel Tilling och basisten
Torbjörn Zetterberg har han turnerat landet runt och spelat utomlands. Men Jonas
kan kollas in även i andra band. Hector Bingert latinband har han prövat på.
Med trumpetaren Goran Kajfes spelar han pianolös kvartett av Ornette Coleman
och Art Ensemble Of Chicago -modell. Gruppen kallar sig Nacka Forum. Med Per " Ruskträsk "
Johansson och Magnus Lindgren blir det en annan sort för att inte tala om när Jonas
sätter sig ner i Jan Slåtternäs saxsektion för att hylla Glenn Miller och
Benny Goodman. Tala om musikalisk bredd
Det var mest altsax i början av karriären men nu är det tenoren som han
prioriterar och satsar på men han kan hantera hela rörblåsarens idag växande
instrumentarsenal. Jonas har ett brinnande intresse för allt som försiggått
haver inom jazzens brokiga revir. Han vill ha koll på vad som är i görningen.
Som inhandlare av skivor är han omättlig-det handlar om cirka trettio plattor
i månaden. Lycklig den som får honom som kund. Men det är inte jazzskivor som
inhandlas alla gånger, utan även klassisk musik och pop. Han är en allätare
som tuggar i sig musik av alla sorter. Det är Jonas sätt att bredda insikten
och är man besatt av jazzens uttryck vad är då naturligare än att lyssna och
åter lyssna på de som trampat ut stigarna. Han har ringat in alla de betydande
saxofonisterna oavsett stilistiska riktning. Coleman Hawkins, Parker, Coltrane,
Dexter, Rollins, Byas och Lucky Thompson. Charles Lloyd med Jarrett och DeJohnette.
Äldre jazz som Armstrongs Hot Five och Seven passar alldeles utmärkt mellan varven.
Därmed är vi framme vid Salut, Jonas första egna skiva vilken distribueras av Jonas
själv. Att 08-715 31 89 kommer att gå varm i fortsättningen står utom all tvivel.
Det kommer säkert flera plattor med tanke på den ambition och energi han besitter.
Skivan som spelades in på ett av jazzens få andningshål i Stockholm, Glenn Miller Café,
är ett starkt lagarbete. I kvartetten ingår pianisten Torbjörn Gulz, basisten
Torbjörn Zetterberg och trumslagaren Jonas Holgersson. Musiken är Jonas rakt igenom.
Skivan genomsyras av en härlig aldrig sinande energi och vitalitet. Här får mycket
av den spontana ärlighet som saknas i många studioinspelningar blossa upp.
Take it or leave it kan man uttrycka det. Jonas förordar jazz där impulser och snabbt
uppkomna idéer ges omedelbart utrymme och respons-som kvällar på Glenn Miller Café
kan gestalta sig. Det var också där han tände till riktigt på jazz för några år sedan
då pianisten Matthias Landaeus ordnade häftig jamsessions på stället. Glenn Miller är
fortfarande mycket viktigt för Jonas. Det är ett av de få vattenhål som finns att
tillgå i Stockholm och kreativiteten är på topp.
Tänd efter framgången med sin skiva ligger Jonas redan i startgroparna för inte en
utan två uppföljare. Tala om snabb initiativförmåga. Men Jonas han säger sig ha
fått så många berikande positiva erfarenheter och utlåtanden efter debuten som
skivproducent vilket peppat honom att fortsätta på den inslagna vägen. En av de
planerade plattorna blir på trio med bas och trummor. Det är väl inte helt fel att
utnämna Jonas till en av det nya millenniumets svenska idésprutor.
Göran Olson
|