In The Moment

Många har hört Mats Öberg spela musik av Frank Zappa. Den bilden av Öberg och hans ständige kumpan, trumslagaren Morgan Ågren, har envist hängt med. I själva verket har dock båda två fler sidor, och med den här skivan presenterar sig alltså Öberg som solopianist. Själva flygeln hanterar han lika ledigt som sin första Crumasynth: det är rik och varierad musik framförd med osviklig teknik och musikalitet. Mer överraskande finner jag det ofta lyriska och påfallande allvarliga tonfallet. Han spelar mindre lekfullt än vanligt, men rör sig lika obehindrat mellan olika stilar. Det är som han uppfann sin musik på intuition. Den blir hans språk - nästan hans tal. Med bara ett givet instrument att tillgå visar han ännu mer av sig själv och sin sällsamma förmåga att uttrycka sig med musik.
Johannes Cornell/Dagens Nyheter
Förra veckan ägnades ett helt tv-program åt pianisten Mats Öberg, en gång ett musikaliskt underbarn, nu 35 år och en jazzpianist att räkna med. I likhet med ett par andra svenska jazzpianister - Reinhold Svensson och Åke Johansson - är Mats Öberg blind.
In the moment är en soloskiva med Mats fritt improviserande vid flygeln. Han har sagt att improvisationerna växer fram ur olika teman han haft i huvudet. Hans musik är lugn och stillsam men med en puls som gör att den tränger sig på och pockar på uppmärksamhet. Belysande exempel är låten Icegarden eller Boogie for Berndt som är en hyllning till Mats morbror och inspiratör Berndt Egerbladh.
Uno Ohlsson/Norrköpings Tidningar
Vilket sammanhang pianisten Mats Öberg än figurerar i, får han musiken att lyfta. Som på Ann-Kristin Hedmarks skiva hösten 2004. Mest känd för duon Mats & Morgan, med stark anknytning till Zappa, skivdebuterar han nu solo och tillägnar albumet sin morbror, pianisten Berndt Egerbladh. En annan pianist av betydelse för honom är Carl-Axel Dominique, hans lärare på Musikhögskolan. Cd:ns sju stycken växer inifrån som improvisationer, ”in the moment”, variationsrika i sina stämningar och uttryck – lyriska och kraftfulla. Med återklanger från en fransk modernist och neoklassicist som Poulenc eller en amerikansk crossoverkompositör och rytmkonstnär som Gershwin.
Ingrid Strömdahl/Svenska Dagbladet
Mats Öberg från Umeå har sedan början av 80-talet haft en framskjuten placering inom svenskt musikliv. Med sin breda musikalitet smälter han in alla tänkbara sammanhang, från solo till storband. Nya albumet är dedikerat till hans morbror, pianisten m.m. Berndt Egerbladh. Berndt var en ledstjärna för Mats som försåg, med sina skivor, honom med ständigt nya musikaliska influenser.
Mats bjuder på ett smakfullt pianospel, fördelat på åtta egna kompositioner. Vackra tonmålningar som var en har sin speciella kulör och atmosfär. Gissningsvis har han inspirerats av Keith Jarretts solokonserter, men där stannar jämförelsen. För Mats har känslor och värme högsta dignitet. Den här skivan kan få den mest uppstressade att coola ner. Av det jag tidigare hört av Mats är det här hans bästa insats hittills.
Hans-Erik Bergman/ST