All compositions by Torbjörn Gulz except: #5 (W.Gross),
#6 (O. Coleman), #9 (L. Morey & F. Churchill), #10 (A. Scriabin)
and #11 (J. Rowles).
Recorded, mixed and mastered at SAMI 2004 by Göran Stegborn
Produced by Torbjörn Gulz
Executive producer: Jonas Kullhammar
Graphic design by Mattis Cederberg
Första gången jag hörde Torbjörn Gulz,
tror jag, var i Fredrik Ljungkvists kvartett för tio år
sen. Sen har han hörts med Magnus Broo och nu senast i
Jonas Kullhammars kvartett, och dessutom i en massa andra sammanhang.
Han har stått för ständigt välavvägt
komp och intressant solospel, men alltid hållit sig litet
i bakgrunden, som om han inte velat visa upp sig i helfigur
när någon annan är gruppledare. Efter önskemål
från många lyssnare framträder han nu på
egen hand med ett briljant urval egna kompositioner och omsorgsfullt
valda jazzklassiker.
Det börjar redan i det första spåret, där
Gulz skrivit en melodi som får mig att associera till
Herbie Nichols och dennes egensinniga kompositioner. Gulz har
mycket av samma stillsamma humor och finstämda melodikänsla.
Det höjer förväntningarna inför resterande
musik, och dessa infrias definitivt! Vilse i förorten som
Gulz också spelat i Ljungkvist kvartett, blir här
ett solostycke i en stil Gulz själv beskriver som ’nästan’
stride-piano. Stilla är en fin ballad. Bland standardmelodierna
har Gulz valt Tenderly och Someday my prince will come vilka
båda ges en personlig tolkning. Ornette Colemans Peace
är ett tema som har lätt att fastna i minnet och visar
sig passa perfekt för pianotrio. Vackrast är pianisten
Jimmy Rowles märkliga komposition The peacocks, som Gulz
spelar ensam utan komp. Musikerna i trion känner varandra
väl efter ett flerårigt samarbete i Magnus Broo kvartett.
Mattias Welin och Jonas Holgersson ger precis rätt mix
av stöd och framåtdrivande energi, och speciellt
den senares spel med vispar är mycket energiskt och hörvärt.
Gulz själv tycks fylld av självförtroende, vilket
gör idéflödet obehindrat. Ett lysande album
är det.
Jan Strand/OJ
Triojazz på hög nivå och en förnämlig
repertoar! Här samsas originalstycken med evergreens i
en helgjuten legering av ung svensk jazz och moderna klassiker.
Romantiska stämningslägen motsäger inte stramhetens
skarpa kontur.
Pianisten Torbjörn Gulz sätter ljuset på 50-
och 60-talens nydanande gyllene år. Bill Evans tolkningar
av Someday my prince will come eller Tenderly, som han gjorde
tillsammans med basisten Scott LaFaro och trumslagaren Paul
Motian, är höjdpunkter i jazzhistorien. Båda
styckena finns med här liksom Ornette Colemans Peace. Jag
överraskas av Scriabins Poém languide, men det smälter
naturligt in i sammanhanget med sitt tidiga nytänkande.
När Torbjörn Gulz kommer med första egna skivan
har han sälllskap av basisten Mattias Welin och trumslagaren
Jonas Holgersson. Deras samstämmighet ger grogrund för
ett avspänt flöde där ömsesidigheten bildar
lekfulla meandrar som möts och skiljs och möts igen.
INGRID STRÖMDAHL/SvD
"Förutom Goran Kajfes mäktiga ”Headspin” var 2004 ett rockigt
år. Men den första nya cd som däckar mig är en suverän liten
historia med jazzpianisten Torbjörn Gulz. Den finns på Jonas
Kullhammars bolag Moserobie."
Mats Olsson/Expressen
Äntligen kommer pianisten Torbjörn Gulz med en skiva i eget
namn ! Då får han också möjlighet att visa vilken bra melodiskrivare
han är. Med sig har han basisten Mattias Welin och trumslagaren
Jonas Holgersson som ger skjuts och lockar till inspirerande
utvikningar. Bättre start kunde inte ett svenskt jazzår få.
Den spetsfundiga Tissto har en arom av bebop över sig med sina
lekfulla retsamma intervaller. Förtjust blir jag över trions
subtila uttryck i de långsamma numren. När Torbjörn knyter ihop
säcken med Jimmy Rowles skimrande ballad The Peacocks kan man
summera en smakfull skiva där lågmäldheten inte utestänger spänningsmomenten.
I Vilse i Förorten låter Torbjörn sin vänsterhand markera de
jämna fjärdedelar på ett sätt som tyder på en kontakt med en
viss Monk. Den fritt tolkade Tenderly belyser trions förmåga
till kommunikation där Mattias och Jonas inpass vittnar om känsla
och assimileringsförmåga. Jag förstår Torbjörns val av medspelare.
När tempot stiger i Ornette Colemans Peace finns det anledning
till att ge sitt öra till Jonas vispkomp och Mattias förmåga
att spela walking utan att verka statisk. Ett ovanligt melodival
av det mjukare slaget är Scriabins Poém Languide op. 52/3. Där
kommer eftertanken fram i Torbjörns känsliga anslag. Ett ovanligt
grepp är den långa pauslängd som lagts in mellan numren vilket
får stämningarna att verka fullt ut.