Quantity:


 
Torbjörn Gulz Trio

 


All compositions by Torbjörn Gulz except: #5 (W.Gross),
#6 (O. Coleman), #9 (L. Morey & F. Churchill), #10
(A. Scriabin) and #11 (J. Rowles).
Recorded, mixed and mastered at SAMI 2004
by Göran Stegborn
Produced by Torbjörn Gulz
Executive producer: Jonas Kullhammar
Graphic design by Mattis Cederberg

 
 

  • Första gången jag hörde Torbjörn Gulz, tror jag, var i Fredrik Ljungkvists kvartett för tio år sen. Sen har han hörts med Magnus Broo och nu senast i Jonas Kullhammars kvartett, och dessutom i en massa andra sammanhang. Han har stått för ständigt välavvägt komp och intressant solospel, men alltid hållit sig litet i bakgrunden, som om han inte velat visa upp sig i helfigur när någon annan är gruppledare. Efter önskemål från många lyssnare framträder han nu på egen hand med ett briljant urval egna kompositioner och omsorgsfullt valda jazzklassiker.
    Det börjar redan i det första spåret, där Gulz skrivit en melodi som får mig att associera till Herbie Nichols och dennes egensinniga kompositioner. Gulz har mycket av samma stillsamma humor och finstämda melodikänsla. Det höjer förväntningarna inför resterande musik, och dessa infrias definitivt! Vilse i förorten som Gulz också spelat i Ljungkvist kvartett, blir här ett solostycke i en stil Gulz själv beskriver som ’nästan’ stride-piano. Stilla är en fin ballad. Bland standardmelodierna har Gulz valt Tenderly och Someday my prince will come vilka båda ges en personlig tolkning. Ornette Colemans Peace är ett tema som har lätt att fastna i minnet och visar sig passa perfekt för pianotrio. Vackrast är pianisten Jimmy Rowles märkliga komposition The peacocks, som Gulz spelar ensam utan komp. Musikerna i trion känner varandra väl efter ett flerårigt samarbete i Magnus Broo kvartett. Mattias Welin och Jonas Holgersson ger precis rätt mix av stöd och framåtdrivande energi, och speciellt den senares spel med vispar är mycket energiskt och hörvärt. Gulz själv tycks fylld av självförtroende, vilket gör idéflödet obehindrat. Ett lysande album är det.

    Jan Strand/OJ

  • Triojazz på hög nivå och en förnämlig repertoar! Här samsas originalstycken med evergreens i en helgjuten legering av ung svensk jazz och moderna klassiker. Romantiska stämningslägen motsäger inte stramhetens skarpa kontur.
    Pianisten Torbjörn Gulz sätter ljuset på 50- och 60-talens nydanande gyllene år. Bill Evans tolkningar av Someday my prince will come eller Tenderly, som han gjorde tillsammans med basisten Scott LaFaro och trumslagaren Paul Motian, är höjdpunkter i jazzhistorien. Båda styckena finns med här liksom Ornette Colemans Peace. Jag överraskas av Scriabins Poém languide, men det smälter naturligt in i sammanhanget med sitt tidiga nytänkande. När Torbjörn Gulz kommer med första egna skivan har han sälllskap av basisten Mattias Welin och trumslagaren Jonas Holgersson. Deras samstämmighet ger grogrund för ett avspänt flöde där ömsesidigheten bildar lekfulla meandrar som möts och skiljs och möts igen.

    INGRID STRÖMDAHL/SvD

  • "Förutom Goran Kajfes mäktiga ”Headspin” var 2004 ett rockigt år. Men den första nya cd som däckar mig är en suverän liten historia med jazzpianisten Torbjörn Gulz. Den finns på Jonas Kullhammars bolag Moserobie."

    Mats Olsson/Expressen

  • Äntligen kommer pianisten Torbjörn Gulz med en skiva i eget namn ! Då får han också möjlighet att visa vilken bra melodiskrivare han är. Med sig har han basisten Mattias Welin och trumslagaren Jonas Holgersson som ger skjuts och lockar till inspirerande utvikningar. Bättre start kunde inte ett svenskt jazzår få. Den spetsfundiga Tissto har en arom av bebop över sig med sina lekfulla retsamma intervaller. Förtjust blir jag över trions subtila uttryck i de långsamma numren. När Torbjörn knyter ihop säcken med Jimmy Rowles skimrande ballad The Peacocks kan man summera en smakfull skiva där lågmäldheten inte utestänger spänningsmomenten. I Vilse i Förorten låter Torbjörn sin vänsterhand markera de jämna fjärdedelar på ett sätt som tyder på en kontakt med en viss Monk. Den fritt tolkade Tenderly belyser trions förmåga till kommunikation där Mattias och Jonas inpass vittnar om känsla och assimileringsförmåga. Jag förstår Torbjörns val av medspelare. När tempot stiger i Ornette Colemans Peace finns det anledning till att ge sitt öra till Jonas vispkomp och Mattias förmåga att spela walking utan att verka statisk. Ett ovanligt melodival av det mjukare slaget är Scriabins Poém Languide op. 52/3. Där kommer eftertanken fram i Torbjörns känsliga anslag. Ett ovanligt grepp är den långa pauslängd som lagts in mellan numren vilket får stämningarna att verka fullt ut.

    GÖRAN OLSON/www.jazzlife.se


www.gulzmusic.com