- Landaeus is one of Sweden's up coming pianists who made a name for
himself at Stockholm's Glenn Miller Café, a small bar
that despite its name is one of the city's important jazz venues.
Fringe People is his fourth album as a leader, a confident statement that
mixes elements of Swedish folk and European jazz into a personal
yet free flowing statement. His use of Fender Rhodes, especially
on 'Cosmic Rock', together with Almqvist's spiky tenor gets your attention;
yet it is not so much Landaeus' playing - cutting and to the
point - that grabs you, it is the integrated group concept where all
members of the band contribute to make each composition work. Landaeus'
duet on acoustic piano with Almqvist on 'Wolfie' is an album highspot;
tenor player and pianist never at a loss for a crafty musical ideas
that propel this piece forward. "Love's Got Nothing To Do With
Feelings" is a quirky, off-the-wall piece that keeps you interested
from start to finish, while the title track, with the leader's Fender
and Almqvist's darting runs is another excellent track from a band
that deserves to become better known on the European circuit.
Stuart Nicholson/Jazzwise
- Ur musikalisk synpunkt har den här CD:n kvalitéer utöver
det vanliga med de musiker som tillhör frontlinjen i svensk jazzmusik
i dag
Gunnar Lindgren/Norrbottenskuriren
- Det här är en fantastisk skiva. ”Fringe people”
är Mathias fjärde skiva i eget namn. Och den har allt man
kan förvänta sig av en jazzplatta. Det är 58 minuter
och nio sekunder som går på repeat hemma hos mig just
nu.
Andreas Utterström/Nerikes Allehanda
- På nya plattan ”Fringe People” befäster denna
grupp sin roll som ett av de bästa och mest progressiva jazzbanden
i Sverige just nu. Live har han visat sig pigg på att skruva
på elektroniska apparater mitt i den akustiska ensemblen och
på plattan varvar han obekymrat rhodes med piano. Lägg
därtill att Sebastian Voegler visar upp fler och fler drum&bass-influenser
i sitt trumspel. Samtidigt handlar ”Fringe People” i slutändan
mer om bedårande låtar än om ett häftigt sound.
Tack och lov utesluter de inte varandra, och på så vis
blir ”Cosmic Rock” med sin släpande, fläskiga
rhodesgroove och sin ljuva, transkontinentala melodi en av årets
mest exalterande låtar. Likaså ”Love’s Got
Nothing To Do With Feelings”. Och allting, jag lovar, handlar
bara om känsla.
Tobias Brandt/La Musik
- Det är generöst, utåtriktat och avspänt. Och
innovativt, inte minst ljudmässigt. Mathias Landæus är
befriande sammansatt som musiker och kompositör - kraftfull och
subtil i ett och samma stycke.
Ingrid Strömdahl/ SvD
- This, the leader's fourth album, is a confident, intelligent and
soulful statement of Swedish folk elements and European jazz of a
very high standard. There are no weak tracks and the group manages
the difficult job of making music that is intelligent and varied enough
to reward close listening while being soulful and laid-back enough
that you can have it playing even when your non-jazz friends come
round...
For me the stand out tracks must be the mournful yet intensely pretty
Marianne's Waltz, which concludes the album. This is a great vehicle
for Mathias Landæus' exceptional talent on the piano to shine
through as he dives, feints and weaves through the melodic line. Just
as compelling and a lot funkier, the title track of the album is a
stone cold groove showcasing Landæus' sinister Fender Rhodes
and Almqvist's darting tenor sax.
Damian Rafferty/The Fly
- Mathias Landæus, pianist med Lundarötter, gör personlig
och underfundig musik. Både teman och solon spetsas med oväntade
vändningar och infall. Groove och atmosfär odlas av Landæus,
som däremot inte verkar särskilt intresserad av att briljera
tekniskt
Alexander Agrell/Sydsvenskan
- Pianisten Mathias Landaeus tar ännu ett steg i sin mognadsprocess
med sin fjärde skiva, Fringe people. Med sin femmannagrupp skapar
han i sina egenkomponerade låtar ett sound som utan tvekan vittnar
om originalitet
UNO OHLSSON/NT
- Det är ett på alla sätt strålande band, kanske
ett av Sveriges främsta. Och som kompositör tycks Mathias
Landaeus bara bli starkare.
Vad som framförallt gör Fringe People till en jazzplatta
utöver det vanliga är viljan att tänja på ensemblespelet. Men
inte i form av några vilda formexperiment, utan genom en sällsynt
medvetenhet om den sammantagna ljudbilden. För här byggs
stämningen upp långsamt och metodiskt och får ta
plats i hela det musikaliska rummet, precis som hos den moderna klubbelectronican.
Och här fångas varje improvisationsidé upp för
att stärka helhetsuttrycket, inte för att varieras maximalt
– precis som Miles Davis resonerade en gång i tiden. Det
visar på en stor vilja att kommunicera med sina lyssnare, och
det gör Fringe People till en av årets bästa jazzskivor.
Tobias Brandt/P2 Jazzradion
- Fringe People, som är Landaeus fjärde skiva i eget namn,
inleds med honom själv på Fender Rhodes i en stökig
rökare kallad Cosmic Rock. Forsättningsvis handlar det om
en lika oväntad som salig blandning av introvert och lekfull
musik framförd både akustiskt och elektriskt. Mathias Landaeus
står själv bakom samtliga kompositioner, vilka bär
ett särmärke som blir skarpare för varje genomlyssning.
Peter Bornemar/Eskilstunakuriren
- Det finns en särskild stämning i den här musiken.
Den känns starkare än de enskilda låtarna men är
samtidigt vad som håller ihop skivan som helhet. En lite flyktig
men ändå distinkt känsla. En viss rastlöshet,
fast parad med en envishet som bland annat tar sig uttryck i att musiken
uppehåller sig vid ett givet moment, till exempel en repetetiv
basgång. Allt det där kan jag på ett eller annat
sätt också koppla till Mathias Landaeus konserter. ”Fringe
People” bekräftar känslan och visar också på
en form av logik i Landaeus musikerskap. Han är en jazzpianist
som kan framstå som lågmäld vid en första lyssning,
men som röjer mer intensitet för varje gång man hör
honom. Här låter det ofta som om han forskade i sitt eget
spel – och då syftar jag inte nödvändigtvis
på när han, som sker på flera låtar, spelar
Rhodes och laborerar med ljudeffekter. Även i skivans mest akustiska
stunder förefaller han lika känslig för just själva
klangen hos såväl klaviaturinstrumenten som saxofonen,
kontrabasen, trummorna och slagverket. Det är forskande jazz.
Johannes Cornell/DN
|